två gerningar, hvarå viss tids landsförvisning borde följa, och sakerna förekommo vid samma domstol).
Absorptionsmetoden uppstod och vann utbredning i samma mån, som man började upphöra att i straffet företrädesvis se en upprättelse och vedergällning samt mindre tänkte på att brottslingen borde bestraffas än att brottsligheten i hans vilja borde genom straffet borttagas. Med en uppfattning af denna senare art måste man dock bringas till erkännande deraf, att, då en person företagit flera brottsliga handlingar, det mera eller mindre var en och samma brottsliga vilja, som i dem uppenbarade sig. Det vore således ej af nöden eller ens berättigadt att belägga honom med särskilda straff för hvarje särskildt brott, och det vore det så mycket mindre, som ett hopsummerande af straff här oftast innebure en strafförhöjning vida utöfver hvad åtgärden i och för sig syntes utvisa. Ty enligt regel blefve straffet med dess ökande äfven mera intensivt. Dessa slutledningar skulle naturligen i främsta rummet göra sig gällande, hvarest flera brott begåtts genom en handling (ideell konkurrens), eller då flera straffbara handlingar visserligen företagits men de voro af samma natur (fortsatt brott). Och det är i dessa fall, som den nya metoden jemväl först kom i bruk.
Ehuru de antika rättssystemen i hufvudsak tillämpade kumulationsmetoden, afveko de dock delvis derifrån till förmån för absorptionsmetoden i fall af här beskrifna art. Det gällde sålunda redan i den grekiska rätten såsom grundsats, att ej två straff kunde ådömas för samma handling. Och i det hela var förhållandet ej annorledes i den romerska rätten. Allenast för det fall att af brotten det ena föll under privat och det andra under allmän åtalsrätt, skulle den privata talan vara oberörd af hvad, som kunde ådömas i den offentliga rättegången. Men i öfrigt skulle det mindre brottet endast tjena såsom straffskärpningsgrund. I den talmudiska rätten finnas till och med en mängd specialregler i ämnet. Och hvad beträffar fortsatt brott, var det ett begrepp, hvarmed den mosaiska rätten jemväl var förtrogen. Det finnes med afseende å sådan förbrytelse sagdt, att allenast ett straff
