sist har man i principen vidhållit kumulationsmetoden, nemligen vid reelt sammanträffande (norsk och svensk rätt; tysk rätt med afseende å böter och ˮhaftˮ), eller dock för sådant fall anordnat en särskild för brottslingen mera ofördelaktig straffberäkning (tysk rätt: vid frihetsstraff straffskärpning inom den af de sammanräknade straffen bildade latituden). Och då har man måst bibehålla begreppen ideell konkurrens och fortsatt brott. Här inträder nemligen då undantagsvis straffabsorption, eller sker detta i allt fall i större måtto än eljest.
Begreppet fortsatt brott synes i vår rätt först varit erkändt vid tjufnad. De bestämmelser, som vår nu gällande strafflag i sådant hänseende innehåller (Str.L 20,12), hafva sin förebild redan i stadganden på 1600-talet (KB 27⁄10 1699), som derefter bevarat sig och endast vunnit närmare utbildning (1734 lag MB 40,2; KF: 25⁄11 1772 om flera snatterier; KF 4⁄5 1855). Äfven i fråga om flera samlag med en qvinna, gällde det redan tidigare, att de skulle räknas såsom ett lägersmål eller ett horsbrott, om ej lagföring deremellan skett (K. Res. 7⁄3 1636, Svea HfR. Res. 5⁄9 1694 och 12⁄5 1696, 1734 lag MB 53,8). Och samma princip synes efterhand hafva börjat iakttagas vid några smärre brott (jfr. om svordom 1734 lag MB 3,1 om fylleri KF 16⁄11 1841 § 1). Men någon motsvarighet till vår nyare strafflagstiftnings allmänna bestämmelser om fortsatt brott (Str.L 4,1, jmfd. med KF 21⁄12 1857 § 1) företer icke den äldre rätten. Och likaledes tillhöra nu gällande stadganden om ideell konkurrens helt och hållet den nyaste lagstiftningen (Str.L. 4,1, jmfd. med KF 29⁄1 1861 § 70). Föreskrifterna i den närmast förut gällande rätten gå ännu i en helt och hållet motsatt rigtning. Vid vållande till brand, hvaraf flera personer ljöto döden, skulle full mansbot erläggas för hvar och en af dem (1734 lag BB 24,1). Förfalskning, hvarmed någon bedrog sig till förmån, ledde till straff både för förfalskningen och bedrägeriet (1734 lag BB 28,14; MB 8,1). Men det var här som i utlandet. Den öfverdrifna stränghet, som syntes ligga i ett hopläggande af straffen för flera brott, hade i praxis fört derhän, att man utan stöd af lagen ofta lät
