Den speciella delen.
Brott mot en
persons lif.
Lindblad. Om dråp och
mord.Utgångspunkten för bedömandet af rättsstridiga
angrepp mot någons person var i vår äldre rätt
ej fullt densamma som nu. Sjelfva begreppet dråp
har nemligen till någon del förändrat karakter.
Ursprungligen räknades såsom vanligt dråp, om en
friboren, utan kränkning af någon särskild frid, i
vredesmod dödat annan friboren medlem af
rättssamfundet med ärliga vapen och ej försökt att hålla
sin gerning hemlig eller att dölja, det han vore
banemannen. Deremot var det ej af någon särskild
betydelse, om den dödade vid gerningens begående
varit vid full lifskraft eller redan förut befunnit
sig nära döden. Och likaledes ansågs dråp kunna
föröfvas å den, som ännu var i moderlifvet, blott
att lifsgnistan blifvit tänd (Gragas). Från kyrkans
sida uppställdes här det antagande, att fostret med
fyrationde dagen fick själ. Och med afseende härå
belade åtskilliga rättsböcker tillintetgörandet af så
gammalt foster med hel eller half mansbot. Om
gerningen föröfvats med berådt mod eller i bråd
skilnad, var likgiltigt, och ej heller lades vigt derå,
att gerningsmannen icke haft för afsigt att döda,
utan endast att misshandla. Det var tillräckligt, att
döden följt såsom en verkan af hans afsigtliga
handlande. Och i fråga om detta
kausalsammanhang nöjde man sig med vissa yttre och temligen
osäkra kännemärken (större sår, såren oläkta vid
dödens inträdande eller ännu efter ett år; så äfven
i 1734 lag MB 39, 2).
Straffet för dråpet vexlade med de allmänna förändringarna på straffrättens område och det i följd häraf föranledda utbytet af straffmedel. Sålunda finnes det derför hafva varit stadgadt såsom straff: fridlöshet (isländsk och norsk rätt; hos oss
