ÖGL), fridlöshet med rätt för målseganden att i dess ställe nöja sig med böter (VGL), fridlöshet med rätt för brottslingen att lösa sig derifrån med böter (svealagarne och GottlL), allenast böter (leges barbarorum) och tillsist lifvets förlust (LL:ne, Allm. St. L:n och 1734 års lag). Härvid berodde det i öfrigt mycket derpå, huruvida dråparen tagits i uppenbar gerning eller fått tid att sätta sin person i säkerhet. I det förra fallet hade målseganden ursprungligen rätt att omedelbart skipa rättvisa i egen person eller att i allt fall gripa dråparen och efter dom å tinget aflifva honom. Och, sedan lifsstraffet blifvit det principiella straffet för dråp, hade dråpare, som lyckats undkomma, undantagsvis rätt att böta för sin gerning (Allm. St. L.), eller kunde i allt fall efter förlikning med målseganden beviljas honom en sådan förmån (LL:ne, 1734 lag MB 26, 3). Efter straffet för vanligt dråp rättade sig straffsatserna för de former deraf, som ansågos vara föröfvade under försvårande eller förmildrande omständigheter, ställde sig respektive högre och lägre än detsamma samt sjönko och stego dermed.
Till brott af det förra slaget räknades dråp i lugn beräkning å skuldlös man, af hämnd för tjufs dödande, med nesliga och oärliga medel (mordbrand, förgiftning, legande af dråpare), å värnlös (ännu i 1734 lag MB 12, 2 nidingsverk), under brytande af särskild frid, samt å den, till hvilken man stod i ett särskildt pligt- eller lydnadsförhållande. Hit hörde dock framför allt dråpets lönliga föröfvande, hvartill äfven fördes åtgärder till undanrödjande af spåren derefter och underlåtenhet att sjelf angifva sig såsom gerningsman. Till nedsättande af straffet kunde åter verka dels gerningsmannens beskaffenhet (qvinna, omyndig, vansinnig, träl), dels den dräptes person (utlänning, träl, tiggare och lösdrifvare, enligt vissa lagar äfven qvinnor samt barn före viss ålder eller mottaget dop) och dels omständigheter vid sjelfva gerningen (våda, nödvärn, hämnd, föregående kränkning). Hvad beträffar dråp inom familjen, synes detta ursprungligen varit ett brott, som icke bragts inför de allmänna domstolarne. Och härförutom låg i den myndighet, som husfadern och ättemännen hade, under vissa
