Äfven den moderna rätten har nemligen tillagt vissa omständigheter, hvarunder dråp kan hafva föröfvats, en särskild betydelse i straffrättsligt hänseende. Och under det att en del sådana omständigheter endast tjena såsom försvårande eller förmildrande, eller ock af dem icke gjorts annat än straffskärpnings- och straffminskningsgrunder (hos oss Str. L. 14, 6: gerningsmannens egenskap af lifstidsfånge; Str. L. 14, 15: resande af lifsfarligt vapen; Str. L. 14, 35: dödande af sådan person, till hvilken man står i ett särskildt pligt- eller lydnadsförhållande — ännu i 1734 lag MB 14 och 15 särskilda brott —; Str. L. 14, 3 provokation), hafva med afseende å andra uppställts särskilda afarter af dråp, s. k. qvalificerade och privilegierade dråp. Hvad beträffar brott af det förra slaget, föreligger vid dem oftast ett sammanträffande af dråp med annat brott (majestätsförbrytelse, rån, falsk angifvelse, mened, mordbrand, dråp å den, som vill stilla uppror, etc.). I öfrigt beror den högre straffbarheten dels af den större helgden hos föremålet för gerningen och dels af ändamålet med förbrytelsen. Men företrädesvis har dock här hänsynen till de begagnade medlen varit bestämmande. På denna grund har särskildt förgiftning upptagits såsom ett qvalificeradt dråp. Och ehuru detta redan är förhållandet i äldre germanska rättsböcker, leda spåren äfven här tillbaka till den romerska rätten, hvilken jemväl gjorde förgiftning till föremål för en särskild lagstiftning. Och till den del som den moderna rättens bestämmelser rörande detta brott afvika från dem, som allmänneligen gälla, äro de äfven af romerskt ursprung.
Utvecklingen synes likväl alltmera gå i rigtning att betaga samtliga ifrågavarande straffökande omständigheter egenskapen att lända till uppställandet af särskilda brott vid sidan af dråp och mord. Sålunda lemnas i de flesta nu gällande strafflagar inga särskilda föreskrifter om sådan mened och falsk angifvelse, som hafva till följd oskyldig persons förlust af lifvet och ej heller i fråga om rån och mordbrand, som hafva en verkan af nämnda art. Hos oss stadgas här samma straff som för mord (Str. L. 13, 2; 16, 3; 21, 8 och 19, 1). Och så är äfven förhållandet med svikligt
