att fostret fått lif (leges barbarorum, Carolina). Och detta åskådningssätt röjer sig ännu i den svenska lagskipningen närmast före tillkomsten af 1734 års lag. Hade barnet nemligen icke haft krafter att röra sig i moderlifvet, ådömdes endast ett lägre arbiträrt straff (Svea Hfr. Res. 6⁄9 1701). Men vid denna tid hade fosterfördrifning i öfrigt likställts med dråp. Och i enlighet härmed stadgades i 1734 års lag (MB 16, 3) för sådan gerning lifvets förlust. De principer, som följdes i fråga om barnamord, voro härvid nemligen nu mera bestämmande. Och det mildare bedömande, som senare kom barnamord till del, har äfven ledt till en lindring i ansvaret för moders fördrifvande af sitt foster. Här göres för öfrigt ej någon skilnad för det fall att fostret är af äkta eller af oäkta säng. Och ytterligare hafva i sammanhang med stadgandena om moders fördrifvande af sitt foster gifvits särskilda föreskrifter ej allenast om bistånd, som lemnas henne till gerningens utförande, utan äfven om fosterfördrifning, som verkställes mot hennes vilja, eller försök härtill, äfvensom om misshandel å qvinna, hvaraf vållas fosters död. I öfverensstämmelse med hvad, som redan förut gällde (jfr. 1734 lag MB 22, 7), hafva äfven här strafflindringar, fastän på annan grund, egt rum, så vidt qvinnan ej sjelf tagit skada. Vid det sammanträffande af brott, som i motsatt fall uppstår, följer åter, äfven här i öfverensstämmelse med äldre lag (1734 lag MB 22, 7), ett skärpt ansvar. Ifrågavarande, regler (Str. L. 14, 26—29; äfven gällande i öfrig modern rätt) vunno hos oss inträde med KF 29⁄1 1861.
Efter det att kyrkan gjort föräldrars utsättande af barn till brott, behandlades det i den verldsliga lagstiftningen hufvudsakligen i sammanhang med och såsom en form af barnamord (jfr. ännu Str. L. 14, 23). Så finnes äfven förhållandet hafva varit enligt vår rätt. Och ehuru benägenhet redan tidigt yppade sig att här medgifva någon lindring i bestraffningen, så vidt ej förelåge uppsåt att bringa barnet om lifvet (Svea Hfr. Res. 9⁄5 och 6⁄8 1696: arbiträrt straff), så belade likväl 1734 års lag (MB 16, 5) gerningen utan åtskilnad med dödsstraff. Med förändringen i straffbestämmelserna
