om barnamord nedsattes äfven här straffet. I öfrigt har efter föredöme af den kanoniska rätten begreppet ˮutsättandeˮ i nu gällande rätt enligt regel erhållit en större omfattning. Derunder föres nemligen ej blott oäkta barns utsättande genom modern utan utsättande af barn i allmänhet, vare sig genom föräldrar eller genom andra, och ytterligare utsättande af annan hjelplös person (detta senare ej i österrikisk, fransk, belgisk, finsk och engelsk rätt). Och med utsättande räknas härvid äfven lika ett uppsåtligt öfvergifvande under sådana omständigheter, att den öfvergifne försättes i hjelplös belägenhet (i äldre svensk rätt KB 30⁄11 1743 straff för lappman, som öfvergaf dem, åt hvilka han lofvat sig vara vägvisare; stadgandet grundläggande för Str. L. 14, 34, hvartill motsvarighet finnes i den norska rätten). Hvad, som här i allmänhet anses tala för ett lindrigare straff, är, att uppsåtet enligt regel ej går ut på att döda eller åtminstone ej behöfver göra det (i norsk rätt utsättande behandladt såsom allenast en form af ˮfornærmelse paa legeme eller helbredˮ i holländsk under särskildt kapitel). För vår rätt antogos ifrågavarande grundsatser (Str. L. 14, 30—34) med KF 29⁄1 1861.
Dulgadråp.Den enligt äldre rätt för medlemmar af ett rättssamfund stadgade skyldighet att, då gerningsmannen till ett brott, som å samfundets område föröfvats, blefve oupptäckt, gälda böter qvarstod ännu enligt 1734 års lag (MB 27) för det fall att dråp skett (förut äfven vid plundring af strandadt fartyg enligt K. Påb. 6⁄12 1697 och vid skogseld och olofligt skogshygge enligt åtskilliga förordningar, KB 14⁄7 1696, 10⁄10 1722). Med KF 29⁄1 1861 bortföll denna föreskrift.
Misshandel.Bestämmelserna om misshandel hafva förut,
liksom än i dag är förhållandet, nära anslutit sig
till dem rörande dråp. Det har endast skett i
större måtto. Ty då dråp i äldre tider äfven
ansågs föreligga, om afsigten endast varit att
misshandla, men våldet haft dödlig utgång, bestod
skilnaden mellan dråp och misshandel endast i den
