med dem, som afse misshandelsbrotten, och motsvaras sålunda de distinktioner, som för närvarande iakttagas vid angrepp å en persons lif, i det hela af dem, som gälla med afseende å tillfogande af kroppsskada. Framför allt har på detta sätt kommit att läggas mera vigt på gerningsmannens vilja — huruvida han velat åstadkomma skada och i hvad omfång samt de omständigheter, som bestämt honom vid gerningens föröfvande. Sålunda har i gällande svensk rätt vid uppsåtlig misshandel, hvaraf följt svårare kroppsskada, en särskild verkan i straffrättsligt hänseende tillagts misshandelns utförande i afsigt att tillfoga den uppståndna skadan och gerningens företagande med berådt mod (Str. L. 14, 10 och 11) samt vid dödlig utgång härjemte provokation (Str. L. 14, 4 och 5). Och likaledes hafva i öfverensstämmelse med hvad, som förordnats om dråp, särskilda regler uppställts med afseende å tillfogande af kroppsskada under begagnande af lifsfarligt vapen och å person, till hvilken man står i särskildt pligtförhållande, samt genom förgiftning, utsättande, fosterfördrifning och moders försök att taga sitt oäkta barn af daga, hvarförutom så äfven skett i fråga om dels misshandel af flera, för den händelse att misshandeln ej varit af lindrigaste beskaffenhet (Str. L. 14, 14), och dels kroppsskadas uppstående genom medverkan af sådana omständigheter, som utan gerningsmannens skuld tilkommit efter misshandeln (Str. L. 14, 44).
Inom misshandelsbrotten skilde man i äldre tider mellan flera olika slag alltefter de medel, som dervid begagnats och storleken af den uppståndna skadan. Så länge likväl fridlöshet var det principiella straffet för hvarje rättskränkning, framträdde denna åtskilnad mindre (ännu i Gragas rätt att hämnas för mindre sår, om det ej läktes till nästa Alting). Men vid tiden för de germanska rättsböckernas tillkomst voro misshandelsbrotten enligt regel redan bötesgilda (hos oss beteckna VGL:ne öfvergången, i det de förutsätta, att våldsverkaren till bevarande af sin frid erbjöd böter; enligt öfriga svenska landskapslagar var misshandel principielt att försona med böter; i den norska rätten
