intager FrL samma ståndpunkt som VGL:ne). Och det är just med afseende å misshandelsbrotten, som man i den äldsta kända lagstiftningen finner den mest i detalj genomförda straffskalan af högre och lägre böter (redan i Lex. Visig. dock öfvergång skedd till offentligt rättsliga straff, ehuru spår qvar af ett bötessystem).
Ifrågavarande åtskilnader mellan misshandelsbrotten äro för öfrigt naturligen icke fullt desamma i alla rättsböckerna. Men man kan påvisa några gemensamma drag. Man skilde sålunda mellan sår (sar, lat. vulnus), som tillfogats med skärande vapen eller föranledt blodflöde, och slag (bardaghi, lat. ictus), hvarvid vapen af nämnda art icke begagnats eller, såsom det senare i tiden mera allmänt karakteriserades, hvarvid blodflöde i allt fall icke egt rum. Slag skattades enligt regel till mindre böter än sår. Jemte slag och sår upptogos, i mån som straffet för dessa nedsattes, såsom särskilda arter af misshandel först stympning (afhug) och derefter ytterligare lamslående (ej för dessa förhöjning i straff enligt Gragas och ej heller enligt ÖGL, så fort gerningen skett af vilja, hvaremot för fall af våda en särskild lytesbot skulle vid stympning erläggas jemte vådaboten för såret). Till en början synes lamslående endast skattats till hälften i böter mot stympning, men senare sattes det enligt regel till straffbarheten i jembredd dermed. Så är också förhållandet i de svenska rättsböckerna, ehuruväl man härför fordrade, att lemmen blifvit fullt obrukbar (eljest blott half lytesbot). I sydgermanska rättsböcker var det endast vid sår och slag, som de vanliga lägre böterna utgingo. För stympning och lamslående var deremot full mansbot eller viss bråkdel deraf stadgad. I Norden fördes åter stympning och lamslående enligt regel respektive under begreppen sår och slag, samt framträdde den högre straffbarheten i stympningen och lamslåendet uti ett bötestillägg af skadestånds natur, den s. k. lytesboten. Hvarest någon stympats på sådant sätt, att det ej kunde hafva skett i bråd skilnad eller i strid, utan endast efter ett föregående öfverväldigande af personen (tunga, manlig könslem), betraktades dock gerningen såsom nidingsverk och ledde
