Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


139

betecknar vår nyare lagstiftning i allmänhet ett skärpande af ansvaret för misshandel. Ty då nu mera dolös misshandel enligt regel och äfven kulpös i fall af svårare kroppsskada föranleda frihetsstraff, försonades ännu i 1734 års lag all misshandel, som icke föröfvats under särdeles försvårande omständigheter (stympning efter föregående fasttagande, misshandel å föräldrar, husbonde etc.) medelst böter. En viss erinran om det äldre uppfattningssättet ligger i vår rätts sätt att beteckna förbrytelsen i fråga. I öfrig modern rätt framhålles ej det medel, hvarigenom skada förorsakas annan, utan allenast att någon på ett eller annat sätt skadar annan till kropp eller helsa. Hos oss röra åter bestämmelserna ˮmisshandelˮ (så äfven i fransk och belgisk rätt: ˮblessures ou coupsˮ). Och derunder förstår man väl närmast skada till kroppen och ej till de intellektuella förmögenheterna samt vidare särskildt sådan skada, som sker genom yttre våld. Och i följd häraf skulle ett pinande, som endast skedde i afsigt att misshandla (jfr. Str. L. 15, 11) och ej förorsakade något stadigvarande men å helsan, endast vara att bestraffa såsom minsta misshandel (i norsk rätt här särskild straffbestämmelse), samt den, som åstadkom skada å annans helsa med rent psykiska medel (skrämsel, osanna uppgifter etc.), hafva utsigt att gå fullkomligt straffri.




Envig.Införandet af särskilda straff bestämmelser för envig och dess behandlande såsom en särskild art af förbrytelser äro egendomligheter för den moderna rätten. Envig synes ej hafva stämt öfverens med sederna hos de antika folken. Åtminstone innehålla deras lagar intet härom. Deremot var envig så mycket mera bruklig i de gamla germanska samfunden. Men det föll icke under strafflagen. Ty då de stridande voro ense om att afgöra sin tvist med vapenskifte och sålunda jemväl på förhand fogat sig i den skada, som de härvid möjligen komme att lida, kunde det ej blifva fråga om upprättelse för hvad, som i kampen vederföres dem. Huru långt man var ifrån att se något orätt i enviget, framgår kanske tydligast deraf, att det för