någon tid användes i rättsordningens tjenst, nemligen såsom ett högre bevismedel i rättegång. Emellertid anknyter sig enviget i sin nuvarande skepnad icke till nämnda företeelser i det forngermanska samhället, utan har det haft sitt ursprung och fått sin utbildning i Frankrike samt derifrån spridt sig vidare och kommit till en mera allmän användning under 1500- och 1600-talen. Enviget betraktades härvid såsom ett prerogativ för adeln och dess vederlikar. Det var för dem ett sätt att vid sidan af lagen uppgöra dem emellan förekommande tvister af såväl mera som mindre betydande art.
Första försöken att stäfja det alltmera öfverhandtagande ofoget egde rum från kyrkans sida (Conc. Trid. 1562: exkommunikation och förlust af rätt till kyrklig begrafning för den fallne). Men derefter ingrepo äfven de verldsliga myndigheterna med straffpåbud, hvilka efterhand blefvo allt strängare. Man icke allenast likställde envig, som hade dödlig utgång, med dråp, utan man belade äfven enviget i och för sig sjelft äfvensom utmaning dertill, mottagande af utmaning samt biträde vid enviget eller till uppgörelse derom med ett drygt kriminelt ansvar. Dessa bestämmelser gällde dock icke andra än adeln och dess vederlikar. För gemene man förblef det vid de allmänna straffbuden rörande dråp och misshandel. Och med anledning häraf inflöto bestämmelserna rörande enviget icke i den allmänna lagen, utan gåfvos i särskilda förordningar. Genom ifrågavarande lagstiftning kommo sålunda de högre stånden i en undantagsställning. Men privilegiet bestod här i sjelfva verket allenast i ett strängare ansvar.
Den tyska lagstiftningen är särskildt från och med 1600-talet synnerligen rik på dylika speciella strafflagar, gemenligen kallade duellmandat. Och under intrycket af dem hafva tydligen de samtidiga svenska föreskrifterna i ämnet tillkommit. Ännu i 1590 års gårdsrätt är ansvar allenast utsatt för den utmanande, hvaremot all skada, som hans motståndare tillfogade honom, skulle vara ogill. Men i duellplakatet 1662 möta oss redan här ofvan skildrade principer, och i öfverensstämmelse med dem voro äfven de mera bestämda och utförda
