Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


152

egentliga ärekränkningar medföra en skyldighet att utgifva en dylik godtgörelse (jfr. för svensk rätt Str.L. 6,3).

Fortfarande betraktas beifrandet af ifrågavarande förbrytelser principielt böra bero på målsegandens iniativ, antingen i form af angifvelse eller åtal. Hvad beträffar straffen, hafva de, i likhet med hvad som skett vid misshandel, höjts i följd af den större användningen af frihetsstraff. Men i allmänhet har dock domaren, med undantag för de svårare arterna af ärekränkning, satts i tillfälle att låta straffet stanna vid böter. Latituderna äro i öfrigt genomgående temligen vida. En anledning till straffets höjande utgör särskildt lydnads- och respektförhållande, hvari gerningsmannen står till den förolämpade (jfr. för svensk rätt Str. L.16, 12). Dennes person kan för öfrigt lätt göra, att mindre vigt lägges å ärekränkningen och att gerningen från en helt annan synpunkt belägges med ett skärpt ansvar (jfr. för svensk rätt Str.L. 8,28; 9,5, 8 och 9; 10, 2, 3, 4 och 5).

Det är i öfrigt vid ärekränkning och misshandel af lindrigaste beskaffenhet, som begreppen retorsion och qvittning jemväl i modern rätt understundom bringas i tillämpning (i tysk rätt äfven sålunda att föregående ärekränkning kan medföra strafffrihet för i följd deraf omedelbart föröfvad misshandel och tvärtom). Afbön, återkallelse och äreförklaring äro satta ur bruk. Deremot lemnas den förolämpade i de fall, der så kan vara behöfligt eller lämpligt, rätt att på sin vederparts bekostnad offentliggöra domen i målet (svensk, tysk, österrikisk och ungersk rätt; enligt dansk rätt förklaras tillmälena genom dom för ˮdøde og magtesløseˮ).

Den svenska rättsutvecklingen.De i svensk rätt nu gällande bestämmelserna i ämnet (Str.L. 16,7—16) infördes först med 1864 års strafflag. Dessförinnan gällde bestämmelserna i 1734 års lags missgerningsbalk (60,4—6). Men till stor del hade vid 1734 års lags tillkomst redan uppfattningen ändrats till öfverensstämmelse med moderna begrepp.

I ChLL förekomma icke några mera allmänna straffbestämmelser för skymfligt behandlingssätt eller oqvädinsord annat än för det fall att