egentliga ärekränkningar medföra en skyldighet att utgifva en dylik godtgörelse (jfr. för svensk rätt Str.L. 6,3).
Fortfarande betraktas beifrandet af ifrågavarande förbrytelser principielt böra bero på målsegandens iniativ, antingen i form af angifvelse eller åtal. Hvad beträffar straffen, hafva de, i likhet med hvad som skett vid misshandel, höjts i följd af den större användningen af frihetsstraff. Men i allmänhet har dock domaren, med undantag för de svårare arterna af ärekränkning, satts i tillfälle att låta straffet stanna vid böter. Latituderna äro i öfrigt genomgående temligen vida. En anledning till straffets höjande utgör särskildt lydnads- och respektförhållande, hvari gerningsmannen står till den förolämpade (jfr. för svensk rätt Str. L.16, 12). Dennes person kan för öfrigt lätt göra, att mindre vigt lägges å ärekränkningen och att gerningen från en helt annan synpunkt belägges med ett skärpt ansvar (jfr. för svensk rätt Str.L. 8,28; 9,5, 8 och 9; 10, 2, 3, 4 och 5).
Det är i öfrigt vid ärekränkning och misshandel af lindrigaste beskaffenhet, som begreppen retorsion och qvittning jemväl i modern rätt understundom bringas i tillämpning (i tysk rätt äfven sålunda att föregående ärekränkning kan medföra strafffrihet för i följd deraf omedelbart föröfvad misshandel och tvärtom). Afbön, återkallelse och äreförklaring äro satta ur bruk. Deremot lemnas den förolämpade i de fall, der så kan vara behöfligt eller lämpligt, rätt att på sin vederparts bekostnad offentliggöra domen i målet (svensk, tysk, österrikisk och ungersk rätt; enligt dansk rätt förklaras tillmälena genom dom för ˮdøde og magtesløseˮ).
Den svenska rättsutvecklingen.De i svensk rätt nu gällande bestämmelserna i ämnet (Str.L. 16,7—16) infördes först med 1864 års strafflag. Dessförinnan gällde bestämmelserna i 1734 års lags missgerningsbalk (60,4—6). Men till stor del hade vid 1734 års lags tillkomst redan uppfattningen ändrats till öfverensstämmelse med moderna begrepp.
I ChLL förekomma icke några mera allmänna straffbestämmelser för skymfligt behandlingssätt eller oqvädinsord annat än för det fall att
