förordningar, mellan skeppsfolk enligt 1667 års sjölag, mellan konungens folk redan enligt de äldsta gårdsrätterna etc.). Särskildt märkliga äro i sådant hänseende duellplakaten. Genom 1682 års duellplakat blef det sålunda förordnadt, att samma straff som för envig skulle följa å förolämpning, som egt rum mellan adelsmän och deras vederlikar. Tillsist gåfvos jemväl särskilda föreskrifter i fråga om äreröriga skrifter (Plak. ang. pasquill. 1665 och 1721). Och såväl här som i 1682 års duellplakat framhålles såsom straffbart äfven ett utspridande af sådant, som väl icke fölle under strafflagen, men dock ginge å någons heder och ära.
1734 års lagstiftning godkände och stadfästade i det hela de resultat, hvartill man, efter hvad här skildrats, på förevarande område så småningom kommit. Till en stor del lemnades orörda de bestämmelser, som förefunnes i åtskilliga förordningar (Hofartikl. 1687, Sjölagen 1667 etc.). Särskildt blef så förhållandet med duellplakatets stadganden. I öfrigt straffades väl hvarje någon personligen tillfogad skymf, men ansvaret var för vanliga fall ringa (för ord å heder och ära 6 mark, eljest 1 daler). Det kunde dock stiga på grund af tillvitelsens art (MB 29,1: våldtagen qvinnas förevitande af våldtägten), platsen (MB 60,6: i stort samqväm eller å gata; UB 1,6; RB 14,7; 30,10: inför myndighet) eller föremålet derför (BB 28, 10: mellan gästgifvare eller hans hjon och gäst; MB 14,3: mot föräldrar; MB 15,3, 4, 7, 8 och 9: mot husbonde etc.). Beskyllning för brott eller, såsom det heter, ett lönligt beljugande å lif eller ära föranledde ett skärpt ansvar. Och så var äfven förhållandet med ett skriftligt utspridande af sådant, som rörde annans heder eller ära eller i allt fall vore för honom skymfligt och förklenligt. I fråga om bevisrätten rådde samma grundsatser som förut.
Af hvad, som varit gällande enligt äldre rätt, saknas i 1734 års lag egentligen intet annat än tillåtelsen för anhöriga till en afliden, mot hvilken ärekränkning begåtts, att på grund deraf fullfölja och utföra talan (KB 2⁄3 1687, K. Res. 17⁄10 1699, K.RådsB. 18⁄11 1726). I förhållande till den närvarande rätten företer 1734 års lag hufvudsakligen
