Mildare grundsatser gjorde sig likväl här och hvar gällande. Och sålunda finner man i vår rätt endast ett mindre bötesansvar vara stadgadt såväl för anstiftan af stöld, s. k. bospænd, bodræt, bo spiall, hiona span (husfolks lockande till stöld) som för emottagande af tjufgods (viþertaku þypti). Vilkor var dock, att godset ej påträffats hos den, som föranledt stölden, och att den, som emottagit tjufgodset, icke sökte undandölja det, då det återfordrades af rätter egare (ÖGL, UL, WmL II, HL och äfven SmL., i hvilken dock vid bospænd böterna vid full stöld stego till vanlig tjufvabot, 40 mark). Tillgrepp familjemedlemmar emellan eller ur samfäldt bo, hvari man lefde, synes från början icke ens hafva fallit under den allmänna strafflagen, hvaremot stöld visserligen tänktes kunna föröfvas i fråga om sådan egendom, hvari man eljest jemte annan hade del (VgL II ÞB 58).
Antik rätt.I vissa afseenden eger naturligen de antika rättssystemens lagstiftning beträffande stöld beröringspunkter med det som, efter hvad här ofvan skildrats, gällt enligt äldre germansk rätt. Så är förhållandet bland annat med straffets bestämmande till böter efter det stulnas värde (mosaisk och romersk rätt) och med föreskrifterna rörande sättet för verkställande af husransakan (grekisk och romersk rätt). Och likaledes finnes särskildt i den romerska rätten åtskilnad hafva gjorts mellan uppenbar och icke uppenbar tjufnad. För uppenbar tjufnad var högre ansvar stadgadt, och sjelfva begreppet var på ungefär samma sätt som i den germanska rätten, om äfven ej i lika hög måtto, utvidgadt utöfver det fall, att tjufven togs å bar gerning (godset funnet vid husransakan hos tjufven eller förr än han bragt det i säkerhet). Men i det hela råder en högst väsentlig olikhet mellan de germanska stadgandena om stöld och dem, som förefunnits i de antika rättssystemen. I synnerhet gäller detta i förhållande till den romerska rätten. Enligt denna ansågs det icke höra till stöldens väsende, att den skett hemligen och ej ens att föremålet derför vore eganderätten till en sak. Man skilde mellan ett olofligt tillegnande af eganderätt (furtum rei ipsius), af brukanderätt (furtum usus) och af besittning
