berodde dock icke på någon undantagslagstiftning, utan framgick helt naturligt af de principer, som i allmänhet följdes i fråga om talans anställande, rättshandels afslutande och bevisfrågans ordnande. Rättshandlingar skulle nemligen principiellt ingås i närvaro af vittnen, och man var i det hela främmande för väckande af ett anspråk annat än i form af ett kriminelt yrkande. Då härtill ytterligare kom, att den, mot hvilken ett anspråk väcktes, i första hand hade att bevisa, skulle den, som besatt ting, hvilka förut tillhört annan, naturligtvis komma att anses såsom tjuf, derest han ej i laga ordning kunde styrka sitt fång dertill. Deremot berodde det tydligen på den allmänt farliga karakter, som stölden under dåvarande samhällsförhållanden hade, att man här lät ansvaret drabba icke allenast gerningsmannen, utan alla dem, som på något sätt deltagit i förbrytelsen (ÖGL UmB 22, 5: ˮÞri æru þiuna en raþær ok annar stial ok þriþi takær uiþ. Þöm ma allum firi ena þiuft sak giuaˮ; jfr. VGL I ÞB 4, II ÞB 29, UL MB 48, SmL ÞfB 10, WmL II MB 31). Och i öfverensstämmelse härmed behandlade man, då stulet gods vid ransakan påträffades fördoldt i någons hem, mindre husfadern än äfven dennes hustru, barn och allt det öfriga husfolket, för så vidt de uppnått mogen ålder, samt och synnerligen såsom tjufvar (WmL II MB 30, 6; så äfven i anglos. rätt). Ja mångenstädes gick man än längre. Man gjorde det till en pligt för hustru och barn att angifva stöld, som husfadern kunde hafva begått (Lex Burg.). Ytterligare lade man å de särskilda rättssamfunden liksom i fråga om dråp en skyldighet att uppspåra och svara för tillgrepp, som föröfvades af dess medlemmar, föreskref bildandet af smärre föreningar med en liknande uppgift och ställning samt fordrade af hvar och en fullmyndig samhällsmedlem en edfästad försäkran att han ej skulle stjäla eller understödja tjuf (frankisk och anglosachsisk rätt). Hos oss hafva i allt fall gällt föreskrifter, enligt hvilka, då stöld skett, alla i byn måste vid bötesansvar kunna framställa hvar för sig någon, som med ed bedyrade hans oskuld (WmL I ÞfB 11).
Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/184
Utseende