Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
204

omständigheter synas då hafva räknats såsom bevis på afsigt att tillegna sig godset (VGL II tagande af häst för resas anträdande, WmL II förande eller ridande af häst utom den bys mark, hvarå den tagits). Emellertid synes äfven här för någon tid den strängare romerska rättsregeln, enligt hvilken ett olofligt nyttjande af annans gods betraktades såsom stöld, varit på väg att vinna inträde i den svenska rätten (Upsala St. 1344, UL, SmL, MELL, Allm. St.L:n och ChLL Þfb 38; i SmL dock den gamla mindre boten bibehållen för olofligt tagande af båt till nyttjande; jfr. Skenn. St. 1335 § 10, der blott brukande af häst, som tagits, är stöld). Detta blef dock icke förhållandet, utan kom det att bero på bevisningen, huruvida gerningen skulle betraktas såsom stöld, rån eller allenast såsom ett olofligt brukande (ChLL BB 53, jfr Abrahamsson p. 534; så äfven redan i den danska Er. S. L.). I 1734 års lag behandlades brukande af gods, som man olofligen tagit, i den kriminalrättsliga delen (MB 43, 3), men stadgades derför ett civilt ansvar, nemligen dubbel lega (enligt sjölagen 1667 dock 6 mark för skeppsbåts brukande af främmande), under det att i de civilrättsliga balkarne kriminellt ansvar var utsatt för åtskilliga fall af olofligt brukande utaf gods, som man rätteligen hade i sin besittning (BB 28, 9 för brukande af gästgifvares eller formans tyg eller hästar längre än till nästa omskifte; HB 12, 4 för nyttjande af inlagsfä; HB 13, 3 för utlegande af annans gods; HB 10, 3 för brukande eller utlånande af pant; förut i gästgifgifvareordn. för brukande af gästgifvares tyg, i LL:ne och Allm. St. L:n för brukande af hittadt gods och i Allm. St. L:n för nyttjande af pant). Genom kongl. förordn. d. 45 1855 § 19 stadgades ansvar för olofligt brukande af gods, som tagits, och genom kongl. förordn. d. 79 1858 § 34 för sådant brukande af rätteligen besutet gods. I nu gällande bestämmelse i ämnet (Str. L. 22, 12, ej tilllämpbar på olofligt bruk af fast egendom enligt K. Utslag 162 1880) har innehållet af dessa två lagrum sammanförts, och ändring blott gjorts, så till vida som straffmaximum för brukande i