Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


203

öfvertygades att svikligen hafva dolt det). Eljest synes till en försnillning hafva fordrats ett verkligt afhändande af godset. Men det var uttryckligen sagdt, att detta äfven kunde ske genom en pantsättning.




Olofligt tillegnande af annan rätt till lös egendom än eganderätt. Det var hufvudsakligen förgripelse å annans eganderätt till lös egendom, som i den äldre germanska rätten utgjorde föremål för kriminallagstiftningen. I öfrigt förekommo enligt regel inga särskilda ansvarsbestämmelser, utan gällde i denna del hvad, som i allmänhet fans stadgadt rörande ett oredligt förvägrande att göra annan rätt. Stod gerningen såsom vid olaga sjelfpantning i sammanhang med ett tagande af gods, inträdde det för rån stadgade ansvaret. Såsom en sjelfständig förbrytelse behandlades likväl olofligt brukande af annans lösa egendom (s. k. afang och fornæmi i nordisk rätt, i svensk rätt fornæmi allenast). Härför var straff stadgadt ej blott för det fall, att man tog saken till sig, utan äfven för den händelse att man befann sig i rättslig besittning deraf. Gerningen, hvilken hufvudsakligen omtalas med afseende å häst och båt, ansågs icke såsom stöld, och straffsatserna voro enligt regel lägre än vid stöld. I det hela synes man ej i fråga om straffets storlek hafva lagt någon vigt på att godset olofligen tagits. Men deremot kunde andra omständigheter lända till en straffskärpning. Mera allmänt framhöllos i sådant hänseende godsets värde och betydenhet (fartyg i motsats till båt), brytande af stängsel (bunden båt eller häst), den olägenhet, som förorsakats egaren (ting, hvaraf egaren sjelf för ögonblicket hade bruk, eller underlåtenhet att återställa det på dennes anmaning), tidslängden för brukandet (återställande af båt inom solnedgången) och det afstånd, hvarpå taget föremål bortförts (om bestigit häst, ridit bort ur by, ytterligare öfver en bys mark, utom häradet etc.). Stundom stegrades sålunda ansvaret till den vanliga tjufnadsboten (ÖGL: 40 mark vid brukande af fyratioåradt fartyg). Vanligast inträffade detta dock allenast vid ett brukande i större omfattning eller under längre tid. Och dessa