skiljaktigheter i förhållande till hvarandra. Detta gäller äfven straffsatsen för bedrägeribrottet enligt det mera allmänna lagrummet. Den svenska rätten har här, liksom i allmänhet för brott af ifrågavarande slag, jemförelsevis satt straffet ganska lågt. Och dess mildare bedömande af bedrägeri framträder så mycket mera, som, i motsats till hvad som eljest plägar ske, försök till bedrägeri lemnats ostraffadt och iteration ej utgör straffskärpningsgrund (särskilda bestämmelser om försök i tysk samt om iteration i norsk, tysk och ungersk rätt). I främmande rätt förekomma i öfrigt särskilda lägre straffbestämmelser för sådant oqvalificeradt bedrägeri, som haft ett mindre betydande omfång (dansk rätt), eller som ej förorsakat skada utöfver visst värdebelopp (österrikisk och ungersk rätt). Till någon del påträffas i öfrigt äfven här de vid stöld gifna stadgandena om strafffrihet (holländsk rätt) och initiativrätt beträffande förbrytelsens beifrande (holländsk, tysk och ungersk rätt) med hänsyn till det personliga förhållandet mellan brottslingen och den, som lider skada af hans gerning. I öfrigt äro mestadels i större eller mindre måtto en sådan initiativrätt äfven eljest tillförsäkrad den förfördelade (jfr. för svensk rätt Str. L. 22,21 enligt lag 12⁄3 1886).
I svensk rätt kan kapitlet om bedrägeri och oredlighet sägas vara det ställe, hvarest man i den allmänna strafflagen sammanfört allt det, som ej egnat sig att framställas under öfriga kapitel rörande brott mot enskild rätt. I utländsk rätt har man åter i det hela gifvit begreppet bedrägeri en fastare bestämning, och derigenom har det derstädes mera än hos oss kommit att framstå såsom en speciell art af förbrytelse samt i viss måtto förlorat sin gamla karakter af ett hjelpbegrepp allenast. Men dermed har man endast tvungits att i flera eller färre andra titlar och rubriker uppfylla det behof, som i sådant afseende förefinnes. Beträffande de former af oredlighet och speciella bedrägeribrott, som förekomma i modern rätt, torde man i hufvudsak kunna säga, att den svenska rätten i jemförelsevis större måtto bibehållit de af gammalt såsom straffbara utmärkta fallen, hvaremot till en stor del i densamma icke upptagits sådana former,
