Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


227

godt eller mängdt för omängdt). Detta förfaringssätt, (utsträckt genom 1734 lag HB 1,9 äfven till säljande af vara, deri flärd fans) har nu upphört, fastän först i nyaste tider (för fals och flärd genom KF 79 1858 och för märkes läggande genom 1864 års strafflag).

Hvad som i öfrigt kan förefalla egendomligt, är, att man såväl före 1734 års lag som i densamma finner gerningar utmärkta såsom bedrägeri och oredlighet af straffbar natur, utan att dock något förordnats om straffets beskaffenhet och storlek (1667 sjölag försäkringsbalken 6 1; 1686 KkL 15,19; 1734 lag HB 15,4 och 18,3; BB 28,14; RB 30,11). Ja i 1734 års lag heter det på ett ställe, att den brottslige skulle ˮböta som för annat bedrägeriˮ (ÄB 14,2) och på ett annat ˮplikte som för annat bedrägeri framdeles skiljsˮ. Detta visar, att 1734 års lagstiftare haft för afsigt att i missgerningsbalken lemna mera allmänna föreskrifter rörande bedrägeris straffbarhet (jfr äfven RB 28,12). Förutsättningarne härför funnos äfven redan då. Ty långt före 1734 års lag blefvo svikliga handlingar belagda med arbiträra straff såväl i de fall, i hvilka ansvar fans stadgadt, som i sådana, i hvilka detta icke var förhållandet. Och detta berodde tydligen på en användning af de romerska begreppsbestämningarne falsum och stellionatus, med hvilka de juridiska skriftställarne före och närmast efter 1734 års lag redan visa sig synnerligen förtrogna.




Konkursförbrytelser.
Karl Rydin: Om konkursförbrytelser enligt svensk rätt.
Såsom mera eller mindre skilda från närmast här förut framställda brott omhandlas i den moderna rätten dels förfalskning och dels sådan oredlighet, som begås i sammanhang med konkurs. Hvad förfalskning beträffar, sträcker sig, efter hvad förut angifvits, dess särskiljande från bedrägeri och oredlighet så långt tillbaka i tiden som till den romerska rätten. Men äfven uppställandet af konkursförbrytelserna såsom en särskild klass af brott har väl i det mesta sin historiska förklaring.

I den romerska rätten funnos dock ej några särskilda ansvarsbestämmelser för oredlighet i sammanhang med konkurs. Bestraffning egde således