Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229

fängelset efter vissa stadgade normer gick i afräkning på fordringen och således efter viss tid upphörde. Med tilllämping af de principer, som lågo till grund för det romerska institutet cessio bonorum, började man dock redan i medeltiden visa benägenhet att befria den gäldenär, som af olycka satts ur stånd att göra rätt för sig, från undergåendet af förenämnda arter af personlig exekution. Hvad ytterligare särskildt beträffar sådan gäldenär, som råkade i konkurs, förbundos visserligen till en början med öppnande af konkurs åtskilliga för den gäldbundne skymfliga ceremonier och åtföljdes konkursen af vanära för denne. Men efterhand fritogs den, som olycka bragt på obestånd, uttryckligen härifrån. Och vidkommande de eftergifter, som i den romerska rätten gjorts i fall af cessio bonorum med afseende å gäldenärens framtida betalningsskyldighet, vunno dessa icke blott användning i fråga om en redlig konkursgäldenär, utan fingo de här och hvar den vidsträckta omfattning, att sådan konkursgäldenär med afträdande af boet befriades från alla sina dåvarande skulder, till den del som de ej kunde gäldas ur boets tillgångar.

Såväl för den romerska rätten som för den moderna i dess tidigare skeden gällde det således, att åtskilnaden i förfarandet mot en redlig och en oredlig konkursgäldenär uppstod genom eftergifter för den förres del från åtskilliga af de med en exekution enligt regel förbundna påföljder och att densamma alltså var af en fullkomligt civilrättslig beskaffenhet. Men då några af dessa påföljder just bestodo i åtgärder mot gäldenärens person samt mera eller mindre hade karakteren af straff, kan redan för äldre tider ansvar sägas hafva varit stadgadt för en oredlig konkursgäldenär. Skilnaden i förhållande till närvarande tid var allenast den, att straffen ej voro afmätta efter den större eller mindre brottsligheten, hvarförutom, hvad åtminstone angår förutvarande modern rätt, de till en del ej blott drabbade konkursgäldenär utan gäldenär i allmänhet.

För att en gäldenär skulle komma i åtnjutande af förenämnda förmåner, var det dock icke