Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
249

föremålets karakter af offentligt eller allmännyttigt (nordisk, tysk och holländsk rätt). Stundom framhållas i denna väg särskildt äfven ting af religiös beskaffenhet eller afsedda för religiösa ändamål (norsk och tysk rätt). Allenast undantagsvis lägges åter vigt på andra omständigheter (i engelsk rätt: nattetid; i holländsk: af flera; i ungersk: af hämnd mot vittnen, sakkunniga eller embetsmän). Vållande till skadegörelse, hvarmed icke äro förenade sådane verkningar, att något mera än allenast en skadegörelse å egendom föreligger, utgör ej föremål för bestraffning (se dock för den svenska rätten vållande till skada å allmän minnesvård enligt Str. L. 19,21 mom. 2).

Jemväl för den svenska rättens del har utvecklingen på detta område försiggått på förut skildrade sätt. De i landskapslagarnes balkar rörande grannelagsförhållandena stadgade straffen för skada å fält, skog och kreatur kommo att bestå. Hvad beträffar skadegörelse å fält och skog, bibehöll sig äfvenledes bruket att behandla intrång på annans brukanderätt till fastighet såsom en särskild klass af förbrytelser, s. k. åverkan, utan att i det hela någon skilnad gjordes med hänsyn till gerningsmannens afsigt och vilja. För öfrigt blef efterhand skadegörelse under vissa omständigheter ytterligare belagd med ansvar. Särskildt påträffas i 1734 års lag dylika bestämmelser (BB 28,11: förderfvande af skjutshäst, tyg eller fordon jemlikt stadgande redan i föregående gästgifvarordning 1664). Skadegörelsens straffbarhet berodde härvid enligt regel på dess förekomst i sammanhang med ett fridsbrott och betecknade alltså närmast ett utsträckande af de särskilda friderna till sakliga föremål. Sålunda finnas under rubriken hemfrid straff stadgade för rifvande af annans byggnad, plank eller gärdesgård samt för förderfvande af åker- och fiskredskap eller annan redskap (MB 20,12 och 13; redan i stadga 1540 sålunda ansvar för ˮwåldzvvärckˮ på ˮhwariehanda i Bondens boo hälst wara kanˮ), under vägafrid för sönderbrytande af vägfarande mans resetyg och förderfvande af allmänna broar, milstolpar och andra märken eller verk till allmän nytta eller prydnad (MB 21,7 och 9) samt under kyrko- och

32