Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
260

SmL BB 18,2, HL WB 19,1). Här som eljest gällde det dock, att den, som påstod våda, hade att förete bevisning derom och uppfylla de fordringar, som lagen i sådant hänseende ställde på honom, framför allt att erbjuda och gå vådaed. Brast han häruti, ansågs viljaverk föreligga.

Äfven i händelse af uppsåtlig eldanläggning sågs enligt regel blott till den egendomsskada, som derigenom förorsakats. Skilnaden var blott den, att bötessatserna voro större. I förhållande till annan slags afsigtlig skadegörelse, förelåg åter icke en sådan förhöjning i ansvaret. Särskildt framträder detta, om man jemför böterna för antändning af skog med dem, som voro satta för nedhuggande eller afbarkande (UL WB 14,10 och 24,2, WmL II BB 14,6 och 24,2, SmL BB 15). Ja det synes för någon tid till och med hafva gjort sig den uppfattning gällande, att dessa senare slag af åverkan voro i högre måtto straffbara än skadegörelse medelst eldanläggning (MELL BB 17 och 28, ChLL BB 18 och 38).

Hvad beträffar uppsåtlig antändning af bostäder, rådde dock äfven i den svenska rätten afvikande grundsatser. Hade sådan gerning begåtts i afsigt att bränna folk inne, rättade sig straffet ej vidare efter egendomsskadan. Deremot synes man för en äldre tid hafva tagit hänsyn dertill, huruvida företaget lyckats eller icke (VGL II Orb. m. 1,1 och RB 3). Och än vidare beskrifves gerningen i åtminstone en af rättsböckerna såsom förenad med ett hemligt tillvägagående (ÖGL EB 31 pr.). Också utmärktes förbrytelsen allmänt såsom mordbrand — en benämning, som för den svenska rättens del framgent bibehöll sig och i viss mån ännu består (Str. L. 19,1 och 2; äfvenledes i norsk rätt). Enligt regel framhöllos dock icke i landskapslagarne såsom förutsättningar för straffbarhet eller full straffbarhet, att folk brunnit inne eller att eldanläggningen skett lönligen. Och än mindre var så förhållandet i den senare rätten. Man lade endast vigt derpå, huruvida brottslingen grepes å bar gerning eller icke. För det senare fallet hade han att erlägga mansbot, (WmL I BB 45, UL WB 24, WmL II BB 24, SmL BB 18, HL WB 19, ÖGL EB