å allmänna platser (1734 lag MB 21,7—9; jfr. 18,2 ibid.). Ytterligare var det tydligen med tingsfriden till mönster, som hvarje ofredande af riksdagsman under pågående riksdag samt på väg dertill och derifrån förklarades för edsöresbrott (K. Försäkr. 20⁄3 1720, Riksdagsordn. 17⁄10 1723, Regeringsform. 21⁄8 1772, Regeringsform. 6⁄6 1809, Riksdagsordn. 10⁄2 1810). I ÖGL angafs såsom edsöresbrott äfven det fall, att man tog dråpare eller tjuf från den, som hade honom i sin värjo, så vidt det skedde i dennes hemvist, på ting eller tingsväg. Beträffande dråpares löstagande återfinnes i LL:ne samma ansvarsbestämmelse, dock att dervid icke fogats sistberörda vilkor, och i Allm. St. L. gäller detta om fånge i allmänhet. Och i denna form vidhölls bestämmelsen i 1734 års lag, hvarest under rubriken ˮfängelsebrott och dem som fångar värja eller släppaˮ det i sammanhang med fridsbrotten stadgades straff äfven för andra åtgärder, hvarigenom fånge olagligen försattes i frihet. Dessa gerningar, som nu utgöra dels brott mot offentlig myndighet och dels brott i embete eller tjenst, hafva sålunda hufvudsakligen vunnit sin utveckling med hemfrids- och tingfridsbrottet såsom utgångspunkter. De ursprungliga formerna af orättar hämpdir blefvo äfven fullständigade genom nya arter. En sådan var äfven att ˮhæmnas a kunungx domˮ, d. v. s. att hämnas på vederpart eller vittne i sak, som afgjorts genom konungs dom (ÖGL, VGL, MELL). Men detta lät ChLL gälla i fråga om dom i allmänhet och jemväl om hämnd å domaren sjelf. Och dermed gafs anledning till att i frids- och edsöreslagstiftningen inrycka straffbestämmelser för hvarje slags förgripelse mot embets- eller tjenstemän i och för deras embete eller tjenst (1734 lag MB 18,8 och 9, 52,3, StrB 4,3).
I någon mån hade ifrågavarande tillväxt i frids- och edsöresbrotten sin motvigt i en förminskning af dem. Sålunda uteslöts ur 1734 års lag den form af orättar hämpdir, som bestod deri, att man hämnades liden oförrätt på annan än den, som begått densamma. En dylik straffbestämmelse behöfdes tydligen ej vidare. Hvad åter beträffade stympning i förening med ett öfverväldigande,
