Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
278

hindrande af saks utförande eller vittnesmåls afläggande. Med stöd af bestämmelse i 1734 års lags civilrättsliga del (HB 7,6) ställdes marknad under samma frid som allmän väg (1864 Str. L. 11,15), och i anledning af en kongl. förordn. d. 106 1841 rörande sönderslående af fönster gafs åt lagrummet om inkastande af föremål i annans hemvist dess närvarande lydelse (1864 Str. L. 11,12; jfr. 1734 lag MB 20,6). Straff för olaga husransakan fans förut icke för annat fall, än att stulet gods dervid icke påträffades (1734 MB 52,2; jfr. dock KF 1212 1835 rörande ransakan efter förbudet eller tullförsnilladt gods). Och hvad slutligen angick annat inträngande i hemvist, blef derför straff stadgadt, äfven för den händelse att det icke hade skett i afsigt att våldföra någon (1864 Str. L. 11,10), då så förut endast varit förhållandet i vissa undantagsfall (MB 20,10 och 40,7: rån och stöld). Härförutom återupplifvades de äldre grundsatserna, att, äfven om icke våldsgerning beginges med öfverläggning, det likväl skulle lända till straffskärpning, om dermed hemfriden brötes (Str. L. 11,14). Tillsist må anmärkas, att, såsom den föregående framställningen utvisar, en mängd förbrytelser med 1864 års strafflag hafva upphört icke allenast att vara fridsbrott, utan äfven att i allmänhet ega en qvalificerad karakter.

Af hela den föregående skildringen framgår det berättigade i påståendet, att fridsbrotten så småningom förändrat skaplynne. De bestå ej längre uteslutande i våldshandlingar, utan i sådana gerningar som, om de äfven närmast hafva individuella rättigheter till föremål, dock störa eller i allt fall hota den allmänna friden och ordningen (af Nehrman 1756 ännu framställda såsom förbrytelser mot enskild rätt). Åtminstone gäller detta om den största delen af dem, och i öfrigt torde det vara svårt att uppvisa något moment, som i högre grad kan sägas vara ett för dem gemensamt kännemärke. Likvisst röjer sig fortfarande en viss inverkan af den äldre rättsuppfattningen. Och något fullständigt brytande dermed innebär visserligen icke den närvarande svenska lagstiftningen. Sjelfva