förordning å den ena sidan samt förutvarande rätt å den andra. Helt och hållet nya stadganden äro sålunda paragraferna 3, 9 och 13 i 1864 års strafflag och den dermed särskildt till sammankomst för offentligt ärendes behandling och främmande trosbekännares gudstjenst utsträckta friden (härmed ej skydd gifvet åt enskilda andaktsöfningar enligt K. Utslag 5⁄5 1875 och 7⁄11 1883). Svordom uppfattades ännu i 1734 års lag såsom ett brott mot religion och sedlighet (MB 3,1), och i sammanhang dermed behandlades förargelseväckande beteende i kyrka eller vid gudstjenst (MB 3,4 och 5; förut K. Stadg. om ed 1687, om sabbatsbrott 1687, Förbud ang. förarg. i kyrka 1686, KB 16⁄9 1700). Hvad beträffade förhandling inför domstol eller konungens befallningshafvande, funnos bestämmelser rörande sistnämnda förseelse i lagens processuella delar (UB 1,6, RB 14,7; jfr. 1864 Str. L. 11,2 och 6). Enligt särskilda förordningar (Hofartikl. 1687, K. Förkl. 12⁄10 1687 och KF 7⁄8 1795) bestod visserligen en kunglig slotts- och borgfrid, hvarunder äfven inbegrepos de af rikets kollegier begagnade rum. Och likaledes var ansvar särskildt stadgadt för resande af vapen vid riksdagens öfverläggningar (lag 1⁄3 1830). Men i öfrigt saknades särskilda straffbestämmelser för störande af friden i myndighets närvaro eller vid förehafvande af allmänt ärende (jfr. nu 1864 Str. L. 11,5, 6, 7 och 9). Härförutom hafva förenämnda slags frider, med fullföljande af den utveckling, som i detta hänseende redan tagit sin början med 1734 års lag och tidigare författningar, i allmänhet upphört att bereda skydd åt vissa orter, saker och personer samt kommit att i hufvudsak tjena till upprätthållande af församlingsfriheten samt myndigheters helgd och anseende (dock enligt 1864 Str. L. § 5 särskild frid inom konungens slott i hufvudstaden). Före 1864 års strafflag (11,4) straffades ofredande af lik, endast om det förekom i sammanhang med stöld ur graf (1734 lag MB 46,4). Till det som i 1864 års strafflag upptagits af s. k. orättar hämpdir (11,8), har efter förebild af hvad, som i en del af den äldre rätten redan förekommit (ÖGL, VGL II, LL:ne och Allm. St. L.: edsöresbrott att ˮælta annan af lagha tilmælumˮ), fogats våld till
