Kanoniska rättsnormer.Kristendomen föranledde äfven i hit hörande ämnen en förändring i åsigterna. I de antika samhällena har visserligen också funnits en benägenhet att endast då ingripa med den verldsliga straffmagten, när en religiös förbrytelse satte enskild rätt i fara. Särskildt gjorde sig ett dylikt uppfattningssätt gällande i fråga om mened, hvarför ansvar, åtminstone ursprungligen, endast var utsatt i händelse af falskt vittnesmål. Men det fans också gerningar, som just med anledning af den dermed förenade kränkningen utaf den rådande religiösa öfvertygelsen voro belagda med ett synnerligen svårt ansvar. Så var enligt såväl romersk som grekisk rätt förhållandet med allt sådant handlingssätt, som gick ut på att förleda folket till affall från den bestående religionen, eller hvarigenom ett öppet förakt visades kult och helgedomar. Den mosaiska rätten bestraffade härutöfver affall från religionen. Äfven för det fall att en förbrytelse icke omedelbart berörde ett religiöst intresse, grundades för öfrigt, i fall gerningen var af en svårare natur, det högre ansvaret derpå, att den kränkte gudomligheten. Exempel härpå erbjuda i romersk och grekisk rätt bland annat förryckande af gränserna på marken, mord och misshandel å föräldrar. Hvad vidkommer den mosaiska rätten, kan det i det hela sägas om alla förbrytelser, att de voro religionsbrott. Ty derstädes voro ju samtliga straffbuden afkunnade i Guds namn.
Den kanoniska rätten anslöt sig i dessa stycken naturligen närmast till den mosaiska. Förbrytelser kränkte enligt kyrkans mening ej blott den verldsliga utan äfven den gudomliga ordningen. Så snart som de icke voro af särdeles ringa natur eller allenast stredo mot verldslig lag, gjorde derför kyrkan för sin del anspråk på domsrätt och bestraffning gent emot förbrytaren. Men framför allt lade hon sig vinning om att upprätthålla den kristna religionen och den kyrkliga ordningen. Och för detta ändamål nöjde hon sig icke med de rättsmedel, som stodo henne sjelf till buds, utan anlitade äfven den verldsliga straffmagten.
För såväl mened som ed på obehörig tid eller i olaga ordning infördes böter till biskopen (VGL:ne,
