Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
307

principer här voro bestämmande, förbrytelser mot offentlig rätt. Det säger sig dock sjelft, att straffen nu mera äro synnerligen låga mot hvad fordom var händelsen.

Hvad beträffar de särskilda strafflagarne, öfverensstämma de för öfrigt visserligen icke i allo på ifrågavarande område. Här har nemligen det nya uppfattningssättet gjort sig gällande i större måtto, der åter i mindre. Stundom bestraffas sålunda fortfarande de egentliga religionsbrotten, äfven om de icke väcka förargelse (norsk, dansk och engelsk rätt). Hvad beträffar underlåtenhet att iakttaga sabbatshvilan, är detta till och med regel, för så vidt gerningen i det hela utgör en religiös förbrytelse (i tysk rätt blott straff, om helgdagsfriden störes). Här göra sig dock i sjelfva verket äfven andra synpunkter än de religiösa gällande, nemligen önskan att bereda arbetarne erforderlig kroppshvila. Men det finnes också sådana rättssystem, i hvilka straffbestämmelserna rörande religionsbrotten uteslutande äro affattade med afseende på statskyrkans bekännelse (engelsk rätt). Och äfven hvarest afseende jemväl fästats på medlemmar af annat tillåtet trossamfund, är dock stundom en åtskilnad gjord, nemligen skyddet mindre omfattande eller straffsatserna lägre (svensk och norsk rätt). Och likaledes hafva i vissa rättssystem bibehållits straff för dem, som söka vinna proselyter bland statskyrkans bekännare (jfr. hos oss KF 1112 1868, 1611 1869 och 3110 1873) eller som hos folket vilja undergräfva tron på kristendomen (i engelsk rätt offentlig förnekelse att endast en Gud finnes, af den kristna religionens sanning eller bibelns gudomliga ursprung; i svensk rätt i tryck framställd förnekelse af Gud, ett lif efter detta eller den rena evangeliska läran). Här ger sig alltså fortfarande till känna den uppfattning, att staten eger att anlita straffmagten för upprätthållandet af de bestående religiösa förhållandena. Staterna visa sig alltså äfven för närvarande långt ifrån likgiltiga i religiöst hänseende. Det finnes dock äfven länder, ur hvilkas strafflagar begreppet religionsbrott alldeles försvunnit. Ansvar är der allenast stadgadt för åtgärder, hvarigenom man söker hindra andra i deras