fria utöfvande af sin religion — en form af förbrytelse mot offentlig frid och ordning (holländsk, fransk och belgisk rätt). Trolldom är för den gällande rätten allmänt ett främmande begrepp, och vidskepelse medför enligt regel ej vidare ansvar för annat fall, än att det föröfvats i bedrägligt syfte (i engelsk rätt dock ovilkorligt ansvar för såväl vidskepelse som falska profetior). Mened bestraffas ej heller mera såsom en religiös förbrytelse och svordom allenast, om derigenom allmän ordning störes (annorledes dock i engelsk rätt).
Svensk rättsutveckling.De svenska landslagarnes och stadslagarnes föreskrifter i förevarande ämne öfverensstämde i det mesta med landskapslagarnes. De voro ej heller mera rikhaltiga, utan snarare mindre (ej stadgande rörande plundring af lik). Men redan under den första delen af den katolska tiden hade de kyrkliga grundsatserna vunnit erkännande. Sin bekräftelse i den verldsliga lagstiftningen erhöllo de dock först med reformationen. Men då trädde de äfven ohöljdt fram. Skilnaden var allenast den, att det ej längre var den katolska kyrkan utan den evangeliskt-lutherska, i hvars intresse religionsbrotten bestraffades.
Trolldom förklarades för lifssak, utan afseende derå om skada varit afsedd (Westerås stadga 1527), och under trolldom inbegreps särskildt afgudadyrkan (Hofart. 13⁄6 1655, Krigsart. 1683, KB 13⁄5 1692) och förskrifning till djefvulen (Hofart. 1655, Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 2⁄10 1665 och 17⁄10 1687). Med böter, gatulopp eller risslitande pliktades för spådom, signeri och annan sådan vidskepelse. Straffbestämmelser infördes äfven med afseende å eder, som i oträngdt mål fälldes (1544 års gårdsrätt, Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687; jfr. R.Råds Stadg. 1491). I öfverensstämmelse med nu gällande rätt utmärktes särskildt såsom straffbara gerningar: att lasta och smäda Gud, hans heliga ord eller sakramenten samt att gäckas med gudstjensten. Och härvid sattes vid hädelse af Gud straffet ovilkorligen till lifvets förlust (Stadg. ang. religion 1665, Krigsart. 1683). Utspridande af villomeningar och affall från den evangeliskt-lutherska bekännelsen medförde landsförvisning (Kyrkol. 1686)
