samt förlust af arf och gods (Arffören. 1604, KB 28⁄3 1695). Ytterligare inskärptes helgdagshvilans iakttagande, och särskildt stadgades sålunda ansvar ej blott för arbete å söndag, kyrklig festdag eller böndag (Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687) och för handel, köpslagan eller förlustelser å sådan dag, utan äfven för resas utförande och uppträdande med ståt eller musik vid dylik tid äfvensom för underlåtenhet att bevista gudstjensten (Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687, 1726 års Hamnordn.; i Westerås Stadg. 1528 blott ansvar för arbete å helgdag, om man derigenom försummade att höra Guds ord). Och likaledes bötades vid brott å sön- eller högtidsdag särskildt för sabbatsbrottet (Westerås Stadg. 1528 samt K.Plak. 24⁄12 1651 beträffande slagsmål och KB 16⁄10 1724 i fråga om lägersmål).
I 1734 års lags missgerningsbalk upptogos i alla dessa stycken straffbestämmelser i öfverensstämmelse med den förut gällande rätten. (MB 1—3). Redan med denna lag gjorde sig dock i vissa hänseenden gällande ett mildare bedömande af religionsbrotten. Men det är dock först på den allra sista tiden, i hufvudsak ej förr än med 1864 års strafflag och den derefter infallande lagstiftningen, som man i vår rätt omfattat nu gängse grundsatser på ifrågavarande område. I fråga om trolldom, som i 1734 års lag fortfarande hade lifvets förlust till följd, återvände man med samma lag till att i enlighet med den äldre verldsliga rätten karakterisera gerningen såsom en handling, hvarmed åsyftades att skada annan till kropp eller egendom (MB 3,1). Genom kongl. förordn. d. 20⁄1 1779 borttogs allt straff för trolldom. I 1864 års strafflag blef för bestraffande af vidskepelse förutsättning, att bedrägeri åsyftades (Str. L. 22,15). 1734 års lag, som uttryckligen förklarade uppsåtlig smädelse vara lifssak, vare sig Gud eller ock hans heliga ord eller sakramenten voro föremål derför, uppställde först en skarpare åtskilnad mellan lastande af och gäckeri med heliga ting samt stadgade för det senare, derest det skedde med Guds ord, sakramenten eller gudstjensten ett jemförelsevis ringa ansvar, 50 daler (MB 1,2). Och likaledes fästes
