Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


312

Mened.Lagstiftningen rörande mened kom aldrig fullständigt under det kyrkliga inflytandet. Deremot rigtades med förändringarna inom bevisläran och den tilltagande användningen af vittnen såsom bevismedel uppmärksamheten, i öfverensstämmelse med hvad förhållandet varit i de antika rättssystemen, företrädesvis på sådan ed, hvarmed falskt vittnesmål bekräftades. Och i fråga om bestraffningens art och omfattning togs härvid tydligen intryck af den mosaiska rätten. I denna tilllämpades nemligen vid falskt vittnesmål principiellt talionsgrundsatsen. Och hvad beträffade kriminell rättegång, vann denna grundsats efterhand äfven erkännande i den germanska rätten. Den infami som härjemte alltid åtföljde falskt vittnesmål, synes närmast hafva införts efter mönster af hvad, som i romersk rätt gällde för all falsk utsaga, som bekräftats med ed. Emellertid kommo på detta sätt de verldsliga straffmedlen fortfarande att endast användas i fråga om ed, hvarmed utsaga bekräftats, s. k. assertorisk ed, ej med afseende å edfästande af löfte, s. k. promissorisk ed. Och härutöfver afsågo straffbestämmelserna allenast ed i rättstvist eller annat rättsärende, d. v. s. ed, som ålagts af domstol eller till hvars fullgörande man eljest hade laglig förpligtelse. Visserligen synas religiösa stämningar tidtals hafva alstrat en benägenhet att utsträcka ansvaret för mened till att gälla jemväl med afseende å annan falsk ed. Men detta uppfattningssätt vann aldrig rotfäste i lagarne.

Det egentligen straffbara i ett falskt vittnesmål låg enligt det allmänna föreställningssättet i den skada, som menedaren tillfogade eller ville tillfoga den, till hvars nackdel han vittnade. Deraf kom det sig äfven, att falskt vittnesmål likställdes med falsk anklagelse, åtminstone för så vidt vittnesmålet afgifvits i kriminell rättstvist. Emellertid lades efterhand allt mera vigt på ett annat moment i menedsbrottet, nemligen på det deri ingående försöket att vilseleda offentlig myndighet. Efter hvad förut nämnts, har en dylik synpunkt äfven gjort sig gällande i fråga om falsk anklagelse. Men med afseende å mened är densamma mera allmän och