tydligare framträdande. Mened betraktas alltså för närvarande hufvudsakligen såsom en förbrytelse mot offentlig rätt.
Emellertid hafva icke de moment, som för öfrigt ingå i meneden, lemnats utan beaktande i nu gällande rätt. Sålunda torde det bero på religiösa bestämningsgrunder, att ansvaret för mened satts så högt äfven i oqvalificerade fall (maximum i svensk rätt sex, i engelsk sju, i dansk och tysk tio samt i norsk 12 års straffarbete). Och å andra sidan har afseende jemväl fästs å det med mened förbundna angreppet å enskild rätt. Straffet har nemligen skärpts, för det fall att större skada uppstått (österrikisk och ungersk rätt). Och med afseende å falskt vittnesmål i kriminell rättstvist har antingen förklarats, att högre straff må kunna ådömas på grund af beskaffenheten utaf det onda, som åsyftats (dansk rätt), eller ock en särskild högre straffsats stadgats (norsk, ungersk, holländsk, fransk och belgisk rätt), framför allt om straff ådömts (tysk, ungersk, fransk och belgisk rätt) eller börjat verkställas (svensk och norsk rätt).
Allmänt är fortfarande att såsom mened ej bestraffa brytande af edfäst löfte, utan endast afgifvande af falsk utsaga (i tysk rätt dock äfven kautionsed och manifestationsed, den senare jemväl till den del som den innebär löfte att ej förtiga hvad, som senare förvärfvas). Men likgiltigt är, om eden aflagts efter utsagan eller derförinnan och således haft formen af ett löfte att tala sanning. Här och hvar framhålles särskildt falsk utsaga af vittnen (nordisk, tysk, ungersk, fransk, belgisk och österrikisk rätt), parter (tysk, österrikisk, fransk och belgisk rätt), sakkunnige (tysk och ungersk rätt), syne- och värderingsmän (dansk och belgisk rätt) samt tolk (ungersk och belgisk rätt). Vanligen tänkes eden vara muntlig, men det har dock stundom förklarats, att med muntlig ed skall räknas lika skriftlig (dansk och holländsk rätt) eller utsaga på ed, som aflagts vid tillträdandet af visst offentligt uppdrag (dansk och tysk rätt). Slutligen är menedsansvaret äfven tilllämpligt, då edgång ej skett på grund af personens trosbekännelse (svensk, norsk och tysk rätt) eller efter medgifvande af
