bötesbelopp i och för sig ansågos vara af menlig natur för heder och ära — företrädesvis i norsk rätt, men efter LL:ne jemväl hos oss enligt åtskilliga förordningar. Den skada, som en person genom dessa skamstraff led till sin ära, var dock i det hela af öfvergående natur. Men äreförlusten kunde ock blifva beståndande. Den följde vid tiden för 1734 års lag sålunda ej blott vissa brott (mened, tjufnad) utan äfven ett lastfullt lefnadssätt (skörlefnad), vissa sysselsättningar och äfven personlig status (oäkta födsel) samt visade sig i hinder för mottagande och utöfvande af vissa medborgerliga uppdrag. Mest omfattande i detta hänseende var den öfver en brottsling formligen afkunnade domen å ärelöshet, hvari ansågs ligga ett uteslutande från embete, burskap, rösträtt i offentliga värf, förmynderskap, fullmäktigskap i rättegång, vittnesmåls afläggande samt en orsak till brytande af bolag och äktenskap. Äfven hvarest äreförlusten var af mera stadigvarande beskaffenhet, kunde dock vid inträdd bättring äran i nådeväg återställas. Om samtliga ärestraffen gällde för öfrigt, att de nästan utan undantag endast förekommo i förening med annat straff. Den moderna strafflagstiftningen underkänner i allmänhet användningen af ärestraff. Af de skymfliga straffmedlen är det allenast några mildare former, som här och hvar fortfarande äro i bruk. Med den nya strafflagen försvunno hos oss afbön och utställning att skämmas. Stockstraffet upphäfdes redan 1841. Hvad som hos oss bibehållits, är varning ifråga om prester och militärer samt den enskilda kyrkoplikten (KF 4⁄5 1855), hvaremot man väl ej gerna kan hit hänföra den i ärekränkningsmål för den dömde stadgade skyldigheten att bekosta domens offentliggörande (Str. L. 16, 4).
Äreförlust såsom innefattande borgerlig död har äfven i allmänhet ersatts med förlust af särskilda medborgerliga rättigheter, för alltid eller för viss tid. På sådant sätt hafva i vår rätt såsom straff upptagits eller bibehållits dels afsättning med eller utan tillägg af ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas eller åtminstone af att begagnas i befattning af det slag, hvari brottslingen förbrutit sig (Str. L. 2, 15; 25, 15 och 22), dels mistning
