var dock här visserligen af ett vida större omfång än det, som förekommer i 1864 års strafflag.
Vigtigare var emellertid, att i 1734 års lag åtskilligt förbigåtts af det, som gällde enligt förutvarande rätt. Sålunda hette det dessförinnan om barn till statsförrädare, att de visserligen skulle få behålla gods och arf, men att de voro uteslutna från titel och förnämligt embete (Norrköp. Besl. 1604), och var det belagdt med ansvar, principiellt lifsstraff, att vid fiendtligt infall gifva sig under fienden i stället för att till det yttersta försvara fosterlandet (K.Res. 4⁄9 1719, KB 2⁄11 1719, K.Res. 18⁄1 1720). Härtill finnes icke något motsvarande i 1734 års lag.
Enligt landslagarne innehöll icke blott folkets ed till konungen ett löfte att bistå honom ˮmeþ hærfærþ til landamæris, rike ok land meþ honum æt væriaˮ, utan var äfven förräderistraff stadgadt för den, som ˮryme undan kunungx baneerˮ (så äfven i K. Stadg. 1345 och 1448). Långt före 1734 års lag fingo emellertid med krigsväsendets omdaning samtliga hit hörande ansvarsbestämmelser sin plats i krigslagarne (Krigsart. 1683, Sjöart. 1685). Likväl stadgades i tiden närmast före 1734 års lag ansvar för den, som med våld satte sig upp mot befallning att försvara rikets gränser eller eljest ej hörsammade härom gjordt uppbåd (K.Råds Br. 12⁄7 och 29⁄8 1710).
Förutom den utbildning, som begreppen högförräderi, landsförräderi och majestätsbrott erhöllo genom 1734 års lag och tidigare förordningar, egnades i dem äfven beaktande åt öfriga statsförbrytelser i vår nu gällande rätt. Förlust af lif, ära och gods stadgades såsom straff för den, som samlade eller hölle samladt krigsfolk till utförande af stämpling mot rikets säkerhet (1720 Reg.Form § 26, 1734 lag MB 6,4), och med svårt ansvar belades äfven utspridandet af falska rykten, skadliga för rikets säkerhet (Örebro Stadg. 1617, 1734 lag MB 6,5). Dessa brott behandlades i 1734 års lag under rubriken ˮmyteri och upprorˮ och tänktes således, likasom väl äfven för närvarande är händelsen, närmast rigtade mot rikets inre säkerhet. I fråga om förbrytelser mot främmande magts sändebud i