Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
335

mot medlemmar af den kungliga familjen till det fall, att deras verkningar omedelbart berörde stat, författning eller tronföljd. På grund häraf fingo åter majestätsbrotten en större omfattning. Den helgd, som med lagstiftningen rörande förräderi och majestätsbrott varit tillförsäkrad konungen, drottningen och tronföljaren, utsträcktes härförutom till alla konungahusets medlemmar i besittning af kunglig eller furstlig värdighet äfvensom till riksstyrelse.

Förordnandena i 1864 års strafflag ega för öfrigt större bestämdhet och fullständighet än den förutvarande rättens. Särskildt äro sålunda helt och hållet nya de lagrum, hvarigenom straff stadgats för förderfvande af handling, innefattande bevis om rikets säkerhet eller rätt mot annan stat (Str. L. 8,20 och 21), för våld å främmande stats öfverhufvud (Str. L. 8,27) och för smädelse mot riksdag, dess afdelningar eller utskott (Str. L. 9,8; förut blott enligt 1812 års Tryckfrih. Förordn. 3,6). Något allmänt stadgande rörande brott mot eller missbruk af valrätt eller obehörig inverkan på val (Str. L. 10,15) fans ej heller före 1864 års strafflag, allenast spridda föreskrifter i författningarne rörande valförrättningar. Nya äro äfven de bestämmelser, hvarigenom hänsyn tagits till de unionella förhållandena — utsträckandet af hvad, som varit stadgadt rörande brott af svensk man och mot Sverige, till att gälla äfven för förbrytelser af norsk man och mot Norges rike, författning och konstitutionella myndigheter (Str. L. 8,1 4—10, 23, 24; 9, 9). Principen, att till statsförbrytelser hörde, det gerningsmannen var en inländing, underkastades äfven på annat sätt jemkningar. Ehuru straffet i 1734 års lag för vanvördnad mot konungen eller rådet ansågs kunna tilllämpas jemväl mot främlingar, var det enligt denna lag deremot vid förräderibrotten fortfarande en tyst förutsättning, att gerningsmannen vore svensk undersåte, född i landet eller hit inflyttad (Nehrman p. 150, 164). Med 1864 års strafflag bortföll denna betingelse i åtskilliga fall (Str. L. 8,1—3, 11, 15—22, 25—28; 9,1—9). Af särdeles stor betydelse var, att 1864 års straff lag ej blott noggrannare skilde mellan de särskilda statsförbrytelserna, utan äfven i vida större måtto än förut anordnade olika