Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/345

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
337

utgå särskilda böter till konungen, s. k. tukkabot (i UL, SmL, WmL II vid dråp och i ÖGL härjemte vid fullsår; liknande bestämmelse i longob. rätt vid dråp). Tukkabot var i den nordiska rätten en allmän benämning på böter, afsedda att försona en ärekränkning. Den förekom i helt andra fall än vid våldshandlingar å personer, nemligen bland annat vid skymford, lägersmål och skadegörelse. Och då den i den svenska rätten i allt fall hufvudsakligen omtalades vid våld å person, var dess användning likväl icke inskränkt till gerningar mot konungens män. Vid stympning af träl skulle jemte skadeersättning tukkabot erläggas till hans husbonde (ÖGL), och lika med konungen uppburo andra mägtiga herrar tukkabot, i händelse att deras tjenare dräptes eller sårades (ÖGL, UL, SmL). Skilnaden var allenast den, att bötesbeloppen voro mindre. De rättade sig nemligen efter husbondens stånd och vilkor.

Ifrågavarande tukkabot synes i öfrigt ursprungligen blott hafva gäldats, då våldet föröfvats i husbondens närhet. Detta förbehåll blef dock med tiden uppgifvet (ÖGL DrB 14,6). Vid sidan af herretjenst gåfvo emellertid äfven offentliga rättsliga förrättningar ett särskildt skydd. Enär dessa förrättningar likväl voro tillfälliga eller i allt fall endast från tid till annan återkommo, gällde det högre ansvaret här endast hvad, som skedde vid åliggandets utförande. I treböte låg sålunda enligt svensk rätt dråp å lagman under embetsutöfning och å konungens uppbördsmän under deras resa för skatternas indrifvande (UL) samt i tveböte dylik gerning å dem, som behörigen infunno sig för att ransaka efter tjufgods (UL, SmL, WmL II, LL:ne). I stadsrätten var det likaledes förordnadt, att missfirmelse med ord eller gerning mot dem, som sändts i stadens ärenden, skulle gäldas med dubbla böter (BjR, Allm. St. L.). Men härförutom var lasteligt tal å fogde, borgmästare, rådmän (BjR, Allm. St. L.) och skrifvare äfvensom våldsgerning å dem (Allm. St. L.) belagda med ett skärpt ansvar. Och som här icke var fråga om något tillfälligt uppdrag, gällde detta, äfven om de icke voro stadda i tjensteförrättning, ehuruväl, hvad åtminstone vidkommer smädelser, straffet ytterligare

43