stegrades, om de fälldes inför ˮsittiande rådheˮ (Allm. St. L. KgB 12,3). Stadslagarne angifva sig sålunda sjelfva tillhöra en tid, då embets- och tjenstemän i allmänhet betraktades såsom konungens tjenare och i denna egenskap åtnjöto ett förstärkt skydd. Dertill behöfdes ej längre, att de befunno sig i hans enskilda tjenst. Men såväl i den allmänna stadslagen som äfven i Visb. St. L. och Eriks af Pommern gårdsrätt röjer sig äfven i andra afseenden ett framträngande af nya rättsnormer på ifrågavarande område, nemligen regler af helt och hållet romerskt ursprung.
Romersk rätt.Enligt romersk rätt skulle den befallning, som myndighet gaf inom området för sitt embete, ovägerligen hörsammas, och egde vederbörande magistratsperson att vid behof tilltvinga sig åtlydnad medelst ådömande af straff. Samlade sig åter folk tillhopa under hotande af den allmänna ordningen, berodde det på hvad de hade i sinnet. Åsyftades författningens omstörtande, förelåg en statsförbrytelse, perduellio i äldre tider och crimen majestatis i yngre. Eljest voro åter lagarne rörande crimen vis tilllämpliga. Häri låg uppslaget till den moderna rättens åtskilnad mellan uppror och upplopp. Satte sig åter enskild person upp mot dem, som handlade på offentligt uppdrag, var det alltid en olydnad mot laga myndighet, ytterst mot fursten. Här var således först här ofvan nämnda romerska begrepp användbart.
Gällande rätt.Dessa begrepp, olydnad mot myndighet, uppror och upplopp, gjorde sig den germanska lagstiftningen redan tidigt till godo, och i det hela kunna de fortfarande sägas ligga till grund för åtskilnaderna inom den moderna läran rörande brott mot offentlig myndighet. Allmänt har det sålunda kommit att betonas, att straffbestämmelserna ej afse att skydda personerna i och för sig, utan embetena och de deri företagna åtgärderna. Förgripelser mot embets- och tjenstemäns personer bestraffas alltså såsom brott mot offentlig myndighet, endast så vidt som de stå i något samband med deras embetsverksamhet. Men i öfrigt hafva visserligen reglerna utvecklat sig på ett temligen olika sätt i de särskilda länderna. Och till någon del har detta visserligen berott på, i hvad mån det nationella
