också uttryckligen, att reglerna för ideellt sammanträffande skulle användas med afseende å brottslig gerning, som vid upproret beginges. Närmare föreskrifter gåfvos om de åtgärder, som voro att vidtaga till upprors dämpande, och, för att det skulle anses hafva börjat, fordrades ej längre verkligt motstånd, utan allenast ådagaläggande af ett derpå rigtadt uppsåt. Det lagrum, hvarigenom 1849 års förordning och derefter 1864 års strafflag (10,10) vid uppror särskildt bekräftade nödvärnsrätten, hade åter sin förebild i förutvarande lag (1734 lag MB 6,3).
I tiden efter LL:ne förekom ofta i författningarne ˮförbudsbrottˮ såsom en särskild beteckning (K. Mand. 1563), och densamma är ej heller fullkomligt försvunnen ur 1734 års lag (StrB 4,1). Derstädes är dock dess betydelse ingen. Men i tiden dessförinnan var för förbudsbrott satt ett bestämdt ansvar, nemligen 40 mark smt (KB 20⁄10 1698). Det var dock ytterst olika gerningar, på hvilka detta begrepp användes. Och ofta skedde det uppenbarligen allenast för att ej behöfva tilllämpa det strängare ansvar, som i lagen fans stadgadt, eller också tvärtom för att ej lemna ostraffad en förgripelse, hvarå lagen icke satt straff. Förbudsbrott var hvarje olydnad mot konungens bud. Romerska begrepp möta oss sålunda här på nytt. Det var dock icke närmast förbudsbrotten, som i den svenska rätten skulle bidraga till utvecklingen af brotten mot offentlig myndighet, utan edsöreslagstiftningen. Äfven edsöresbrotten utgjorde ju speciella förbrytelser mot konungens befallning.
Vidkommande förgripelser mot tjenstemäns personer synes man i tiden efter landslagarne till en början hafva användt den allmänna stadslagens straff bestämmelser för våld eller skymf mot dem, som gingo i stadens ärenden (Exek. Stadg. 1669, Förordn. ang. lotsväs. 1696). I händelse af våld kommo dock senare vida strängare lagrum i bruk. Man ansåg sig nemligen för hvarje sådant fall kunna tilllämpa antingen edsöreesansvaret enligt ChLL vid hämnd å domare för det af honom gifna utslaget (EB 18) eller ock det i samma lag stadgade dödsstraffet för den, som företoge gerning mot någon, hvilken erhållit konungens fridsbref (KgB 31).
