straffbestämmelser till afvärjande af öfvergrepp från de kungliga tjenstemännens sida. Äfven beträffande dem gällde det, att de för sina gerningar stodo i samma ansvar som hvar och en annan. I UL ÞB 7,1 heter det sålunda: ˮhwar sum lænsman ællr þiænistuman brytær i lagh wiþ bondæ. söki swa han. sum bonde bondæˮ. Endast så till vida voro särskilda föreskrifter gifna med afseende å brott af konungens tjenstemän, som det togs i betraktande, att de möjligen satte sig öfver de allmänna domstolarnes befallningar och att dessa vid sådant förhållande visade sig vara utan all kraft och verkan gent emot dem. För detta fall finnes det förordnadt, att man i sista hand egde att vända sig till konungen och påfordra hans dom i saken (UL, WmL II). Hvad åter angår de fel och förbrytelser, till hvilka konungens män gjorde sig skyldiga i sitt förhållande till konungen sjelf, afhandlades de icke i den allmänna lagen, utan i de af konungarne utfärdade gårdsrätterna. Föreskrifterna i dessa, ur hvilka en senare tids krigslagar och hofartiklar utvecklade sig, rörde i öfrigt mindre förbrytelser mot konungen än ordningen vid dennes hof och slott. De afsågo således företrädesvis sammanlefnaden mellan dem, som voro samlade kring konungens person. Dessa gårdsrätter gällde härförutom ej allenast för konungens gård, utan äfven för de tjensteskaror, med hvilka andra högt uppsatte män omgåfvo sig. Till sin karakter voro de således speciella lagar rörande herretjenst, ej författningar i fråga om embetsmän och tjensteärenden. Så till vida voro de dock af betydelse för ifrågavarande ämne, som i dem efterhand inflöto i allt större måtto skärpta ansvarsbestämmelser för allmänna brott, begångna af konungens män. För den händelse att den, som lidit orätt af dessa, anropade konungens mellankomst, hade han alltså att vänta en kraftigare hjelp och upprättelse, än om han klagade vid de allmänna domstolarne. Det må till sist också medgifvas, att, ehuruväl lagrummen närmast voro affattade med hänsyn till ordningens vidmagthållande, dertill äfven räknades ett troget uppfyllande af förpligtelserna mot konungen, och att sålunda straff äfven funnos stadgade för ett svikande af de
