1879, 10⁄3 1882, 9⁄3 1883). Kan åter den gerning, hvarom fråga är, ej anses hafva skett i embetet, har målseganden att i vanlig rättegång utföra sin talan, men då förfaller jemväl all fråga om ansvar enligt strafflagens tjugufemte kapitel (så enligt K. Utsl. 11⁄11 1880 vid part åsamkad lagfartskostnad på grund af domarens utom rätta gjorda tillsägelse att lagfara; jfr. K. Utsl. 21⁄9 1883 rörande vägran af tillförordnad tjensteman att till den ordinarie redovisa och utgifva åtskilliga under förordnandet uppburna sportler).
Slutord.Vid den här ofvan lemnade framställningen
af straffrättens speciella del har i hufvudsak
iakttagits fördelningen af brotten i nu gällande svenska
rätt. Och hvad, som vid en jemförelse med den
äldre rätten genast måste falla i ögonen, är den
större rikhaltighet på former och typer af brott,
som bestående lag företer. Ursprungligen rörde ju
bestämmelserna företrädesvis dråp, misshandel och
stöld. Under utvecklingens fortgång hafva de nya
formerna af brott dels vuxit upp under skydd af
dessa äldre begrepp, för att sedermera skiljas från
dem och framstå såsom sjelfständiga arter, och dels
åter fått sin första utbildning i en eller annan
lagstiftning af speciell natur, från hvilken de derefter
flyttats öfver på den allmänna straffrättens område.
Särskildt hafva på detta sätt förbrytelserna mot
offentlig rätt, från början nästan okända, svällt ut
till ett ansenligt omfång, delvis under eröfringar
på de privata förbrytelsernas område. Och
utvecklingen har i det hela fört med sig ett anslutande
till den romerska rätten. Derifrån äro nu gängse
begrepp och termer i hufvudsak hemtade. Det
inflytande, som kanonisk och mosaisk rätt utöfvat,
har i det mesta varit af öfvergående natur, och
de rent germanska grundsatserna hafva till
största delen trängts undan och satts ur bruk.
Sjelfva det gemensamma grundlaget för de
civiliserade folkens straffrätt är alltså romerskt.
Och till den del som ett eller annat lands lagar
förete egendomliga afvikelser, bero dessa, såsom
