Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/376

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


368

1879, 103 1882, 93 1883). Kan åter den gerning, hvarom fråga är, ej anses hafva skett i embetet, har målseganden att i vanlig rättegång utföra sin talan, men då förfaller jemväl all fråga om ansvar enligt strafflagens tjugufemte kapitel (så enligt K. Utsl. 1111 1880 vid part åsamkad lagfartskostnad på grund af domarens utom rätta gjorda tillsägelse att lagfara; jfr. K. Utsl. 219 1883 rörande vägran af tillförordnad tjensteman att till den ordinarie redovisa och utgifva åtskilliga under förordnandet uppburna sportler).




Slutord.Vid den här ofvan lemnade framställningen af straffrättens speciella del har i hufvudsak iakttagits fördelningen af brotten i nu gällande svenska rätt. Och hvad, som vid en jemförelse med den äldre rätten genast måste falla i ögonen, är den större rikhaltighet på former och typer af brott, som bestående lag företer. Ursprungligen rörde ju bestämmelserna företrädesvis dråp, misshandel och stöld. Under utvecklingens fortgång hafva de nya formerna af brott dels vuxit upp under skydd af dessa äldre begrepp, för att sedermera skiljas från dem och framstå såsom sjelfständiga arter, och dels åter fått sin första utbildning i en eller annan lagstiftning af speciell natur, från hvilken de derefter flyttats öfver på den allmänna straffrättens område. Särskildt hafva på detta sätt förbrytelserna mot offentlig rätt, från början nästan okända, svällt ut till ett ansenligt omfång, delvis under eröfringar på de privata förbrytelsernas område. Och utvecklingen har i det hela fört med sig ett anslutande till den romerska rätten. Derifrån äro nu gängse begrepp och termer i hufvudsak hemtade. Det inflytande, som kanonisk och mosaisk rätt utöfvat, har i det mesta varit af öfvergående natur, och de rent germanska grundsatserna hafva till största delen trängts undan och satts ur bruk. Sjelfva det gemensamma grundlaget för de civiliserade folkens straffrätt är alltså romerskt. Och till den del som ett eller annat lands lagar förete egendomliga afvikelser, bero dessa, såsom