bortfallit (1734 lag HB 8,3, MB 8,3, 18,9, StrB 1,1, 3,2, 5,6 och än vidare åtskilliga lagrum i senare förordningar, bland annat i KF 7⁄9 1858). För så vidt särskilda straff förut varit satta å kulpösa förseelser i embete, skola åter enligt föreskrift i 1864 års strafflag de härom gifna stadgandena hafva full rättskraft (Str. L. 25,17). Bland annat skulle sålunda de gamla bötesbestämmelserna för domare, som försumma rättegångstimma, fortfarande bestå (1734 lag RB 2,3, 9,1—4; jfr. i öfrigt GB 12,1, RB 1,12, 2,1 och 8). I praxis synes man dock föga benägen att tilllämpa äldre lagrum af ifrågavarande art. Man finner nemligen, att, äfven hvarest ett eller annat af dem kunnat hafva användning, strafflagens allmänna paragraf rörande försummelse af embetsman blifvit i dess ställe åberopad (i K. Utsl. 7⁄12 1875 ej RB 9,3 tilllämpad, då borgmästare varit borta från staden vid RR:ns sammanträden; i K. Utsl. 10⁄11 1879 ej KB 21⁄8 1786 och 7⁄12 1787 åberopade vid prestmans försummelse i tjensten; i K. Utsl. 11⁄2 1880 ej RB 2,1 använd vid försenadt afslutande af ting). Emellertid äro dock, såsom förut nämnts, åtskilliga förbrytelser af embetsmän, såväl dolösa som kulpösa, att bestraffa ej enligt strafflagen utan enligt specialförfattningar (i K. Utsl. 19⁄9 1879 och 29⁄7 1881 fylleri af prestman vid gudstjenst och vid kyrkostämma belagda med ansvar jemlikt KF 16⁄11 1841 § 2).
En särskild inskränkning i den enligt svensk rätt målseganden eljest ovilkorligen tillkommande åtalsrätten består så till vida, som det ej tilllåtes enskild part att taga stämning å embetsman i anledning af åtgärd, som denne vidtagit i egenskap af domare i någon honom vidkommande sak (K. Förkl. 23⁄3 1807). Han eger blott att anmäla sin sak hos hofrätt, justitiekansler eller justitieombudsman för åtals anställande hos hofrätten genom vederbörande advokatfiskal eller annan särskildt tillförordnad aktor. Och vare sig att anmälan lemnas utan afseende eller den i målet fällda domen ej tillfredsställer målseganden, eger denne ej någon klagorätt i ansvarsfrågan, utan allenast hvad angår det i sammanhang dermed möjligen väckta anspråket å skadestånd (K. Utsl. 5⁄11 1877, 4⁄11
