Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


48

ansvaret å hans målsman eller herre. Denna ändring i uppfattningen sammanhängde med den nya principen om brottslighetens beroende af felaktig viljobestämning hos den handlande, i det man till brott fordrade ej blott en viljobestämning utan dess tillkomst under handlingsfrihet samt möjlighet att bedöma handlingen och dess följder. Båda grundsatserna bero åter ytterst derpå, att man vid straffmagtens utöfning, i stället för att taga hufvudsaklig hänsyn till målseganden alltmera började fasta afseende å brottslingens person. På grund häraf blefvo äfven qvinnors och trälars brott småningom alltmera aktade lika med fria mäns i fråga om straffbarheten, samt vändes straffet mot dem sjelfva. I fråga om brott af öfvermage och vansinnig egde åter en motsatt utveckling rum, i det man här ej endast minskade, utan till och med principielt uteslöt all straffbarhet.

Öfvermage.Hvad angår utvecklingen ifråga om öfvermages straffbarhet, så ansågs enligt romersk rätt den, som ej fyllt 7 år (infans), ännu ej såsom tillräknelig, och beträffande brott, begånget af person mellan 7—14 år (pubertas), egde domaren i sådant hänseende afgöranderätten. Samma ståndpunkt intog den kanoniska rätten och Carolina, dock under förklarande, att, der omyndig skulle straffas, straffet i alla händelser borde vara mildare — enligt praxis allenast aga.

I den germanska rätten synes man i fråga om myndighet i allmänhet och så äfven beträffande kriminell imputabilitet hafva ursprungligen låtit uppnåendet af 12 år vara afgörande. Men såväl i det ena som i det andra afseendet höjdes derefter denna åldersgräns allmänneligen till 15 år. Och det är denna, hvilken återfinnes i de svenska rättsböckerna. I LL:ne och Allm.St.L:n samt derefter i 1734 års lag är skilnad gjord mellan olika åldersperioder (7 och 15 år). Dock har 15 år i det hela bibehållits såsom gräns för full kriminell tillräknelighet (äfven i 1734 års lag och 1864 års Str.L.), och det äfven sedan den civila myndighetsåldern höjts till 21 år (KF 1721).

Enligt en del germanska lagar gällde i fråga om de efter dessa bestämmelser kriminelt omyndige,