Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


47

Vållande bestraffas enligt modern rätt ej annat än i särskildt angifna undantagsfall. I vår strafflag äro dock dessa jemförelsevis ganska talrika. I öfrigt hvila bestämmelserna i en mängd politiförordningar på den mera eller mindre tydligt uttalade grundsatsen, att det kulpösa handlingssättet bör bestraffas i lika måtto som det dolösa. Viljobestämningens egenskap af dolus eller culpa kommer här gemenligen blott i beräkning vid straffmätningen. Inom dolus och culpa iakttager äfven den moderna straffrätten vissa grader, stundom under utmätande af särskilda strafflatituder. Sålunda skiljer man med afseende på dolus mellan berådt och hastigt mod (redan i grekisk rätt) och med afseende å culpa mellan groft och mindre vållande. Någon närmare bestämning vare sig af hufvudbegreppen eller dessa åtskilnader inom desamma saknas dock, och ej heller i doktrinen har i sådant hänseende enighet uppnåtts. Då till brott fordras såväl en rättskränkande handling som en deremot svarande felaktighet i viljobestämningen hos den handlande personen, föreligger ej heller brottslighet i annan mån än den rättskränkande handlingen och brottsligheten i viljan täcka och motsvara hvarandra. Men visserligen kan en i brottslig afsigt företagen gerning bestraffas såsom kulpös förbrytelse, så framt en helt och hållet annan effekt uppstår än den, som varit afsedd. Vid likartad effekt med den önskade eller sådan effekt, som i allt fall tagits med i räkningen, blir gerningen åter dolös.




Förutsättningar i den handlandes person för straffbarhet eller full straffbarhet.Förbrytelser af vissa personer likställdes i den äldre rätten jemväl med vådaverk, eller blefvo i allt fall på grund af gerningsmannens beskaffenhet ansedda såsom mindre straffbara. Detta var förhållandet i fråga om öfvermage, vansinnig, qvinna och träl. Härvid togs hufvudsakligen hänsyn till den person, hvilken såsom skyddspligtig bar ansvaret för dem. Han, hvilken principielt drabbades af straffet, fick detta i viss mån minskadt.

Under utvecklingens fortgång såg man i detta skyddsförhållande dock icke någon anledning att, med förbigående af den verkliga brottslingen, lägga