I såväl det ena som det andra afseendet öfverensstämmer vår rätt med öfrig modern rätt.
QvinnaI de flesta äldre nordiska rättsböckerna återfinna vi ej några bestämmelser, som tyda derpå, att någon mera hufvudsaklig åtskillnad gjorts mellan män och qvinnor i fråga om straffbarheten (så särskildt ej i isländsk och norsk rätt). De svenska lagarna göra dock härifrån ett bestämdt undantag. De uppställa den grundsatsen, att qvinnan äfven i kriminellt hänseende vore omyndig (så äfven frisisk rätt), hvarför hon vid brott ej kunde läggas fridlös eller aflifvas. Principielt voro alla af henne föröfvade brott bötesgilda. Och anspråket på böter vändes i första hand mot qvinnans målsman, hvilken vid dröjsmål med deras erläggande tillochmed kunde göras fridlös. Dock befann sig qvinnan hos oss ej till fullo i lika gynsam ställning som omyndig. Sålunda finnas af henne begångna brott hafva kunnat föranleda treskiftesböter (dock ej tukka — eller ättarbot och ej straff för brytande af edsöre). Och i vissa fall drabbades hon vid svårare förbrytelser af ett i hennes person utkräfdt urbotastraff (vid trolldom, förgiftning, itererad stöld, mord, dråp å make eller barn), lifsstraff eller till och med fridlöshet. Redan enligt svealagarne synas böterna för hennes brott i öfrigt endast hafva tagits af hennes gods, och så stadgades jemväl uttryckligen i LL:ne. Magnus Eriksson (1335) likställde man och qvinna principielt med hvarandra i kriminalrättsligt hänseende. Och ehuru vissa smärre eftergifter dock här fortfarande gjordes qvinna i LL:ne (ej edsöresstraff, mindre svår fridlöshet, rätt att lösa lif med böter), sattes dessa dock redan före 1734 års lag ur bruk genom praxis. I England gäller fortfarande för gift qvinna ansvarsfrihet för smärre brott, som hon utfört i mannens närvaro, då ej visas, att hon vid dem varit den bestämmande eller att hon i allt fall handlat frivilligt. Härmed kan för vår rätt sammanställas den praxis, som låter den för husbonde stadgade ansvarighet för sådana förseelser mot bränvinsförsäljningsförordningen m. m., som med hans vetskap begås af hans hustru, husfolk eller arbetshjon, lända dem i fall af hans bestraffning till befrielse från ansvar.
