Träl.Husbonden bar naturligen ansvar för sina trälar liksom för annan sin egendom. I det hela gjorde sig här samma synpunkter gällande som i händelse af skada, som vållats af hans fäkreatur. Dock förete rättsböckerna åtskilliga afvikelser härifrån. Dessa gå dels ut på ett skärpande af husbondens ansvar, bland annat särskildt till utgifvande af fridsbot åt det allmänna (long. rätt) äfvensom ättarbot (VGL) och dels till lindrande af husbondens ansvar, nemligen särskildt på det sätt, att trälen lemnades målseganden i betalning för böter eller till bestraffning (norsk och dansk rätt, äfven ÖGL). I sydgermansk rätt möta oss sålunda stadganden om offentliga straff för trälar, ehuruväl de enligt regel synas hafva kunnat lösas derifrån af sina husbönder (salisk, ripuarisk, alamannisk, bäjersk, burgundisk och frisisk rätt; så äfven romersk rätt). Och spridda bestämmelser af denna art påträffas äfven i våra äldsta rättsböcker. Ja under vissa förhållanden var till och med all löserätt här utesluten (ÖGL stöld, hvari greps; GottlL våldtägt å fri qvinna). I fall af egendomsskada, som träl förorsakat, synes hans husbonde deremot visserligen hafva häftat i skadeståndsskyldighet härför, äfven om han undgick kriminelt ansvar. Men i fråga om detta senare gick åtminstone under träldomens sista tider utvecklingen i rigtning att lägga detta på trälen sjelf och fritaga hans herre derifrån. Och dermed förföll också all orsak att särskildt lindra straffet för träls brott. Mången gång skärptes det tvärtom, eller iakttogs i allt fall icke det undseende, som man ansåg sig vara skyldig en fri man (offentligt rättsliga straff här först i stället för privaträttsliga).
Brott mot öfvermage, vansinning, qvinna, träl, frigifven eller främling.I äldre tid följdes jemväl särskilda grundsatser för den händelse, att brott begingos mot här nämnda personer. Ledande grundtanke var härvid i det hela, att en gerning, som, föröfvad af en viss person, ansågs mindre straffbar, borde göra det i lika måtto, om den begåtts mot henne. Å andra sidan verkade dock värnlösheten hos vissa af ifrågavarande personer i en alldeles motsatt rigtning och ledde till en skärpning af det normala straffmåttet. Så var allmänt förhållandet med barn och,
