svårare beskaffenhet (inträngande i hemvist för öfvande af våld, i afsigt att bemäktiga sig främmande eller eget gods) eller det varit mera eller mindre nära densammas verkliga utförande (försök att gifva någon annan förgift, som han ej intager, hvaraf han har skada eller hvaraf han dör). I allt fall bestraffades handlingen i den mån, som derigenom uppstått skada, äfven om denna varit af helt annan art, än som åsyftats. Men äfven derförutan följde enligt regel straff för den med försöket förenade förnärmelsen. Och på detta sätt kunde äfven förberedelse till brott föranleda straff (dragande af vapen, anordnande af bakhåll, resa till annan i fiendtlig afsigt). I öfverensstämmelse härmed äro också de svenska rättsböckerna i nämnda delar affattade. Undantagen äro ej flera, snarare färre än de, som annorstädes förekomma (dock försök till våldtägt i götalagarne och LL:ne i det närmaste lika straffbart som våldtägt = edsöresbrott). Mera egendomligt för den svenska rätten synes dock vara, att den principielt uteslöt allt straff vid sådant försök, som aflupit utan någon som helst skada för annan. Detta har uttryckts på tal om olika, delvis svårare brott i satsen: "hött är med intet bött"
I domarereglerna har sistnämnda rättssats derefter jemväl upptagits såsom en allmän regel. Redan derstädes gjordes dock ett förbehåll: ”dock ej på alla rum.” Och under det att med den germanska och särskildt den äldre svenska principen i ämnet försök till brott och än mera förberedelser dertill i talrika fall lemnades ostraffade, har straff här efterhand alltmera kommit i användning — i större omfång först genom praxis efter LL:ne samt derefter genom 1734 års lag och sist i nu gällande strafflag. Och dervid har försök till brott jemväl ställts i ett närmare sammanhang med fullbordad gerning och sin straffbarhet bestämd med afseende derå. Äfven här har vår rätt blott följt den af den moderna rätten i allmänhet inslagna rigtningen. Och ytterst är det äfven här romerska rättsprinciper, under hvars inflytande utvecklingen försiggått.
I äldre romersk rätt straffades den brottsliga viljan blott så till vida, som det åsyftade brottet
