Brott af frigifne eller främlingar.Hvad vidkommer brott, som frigifven eller främling begått, gällde derför i det hela inga särskilda regler i den äldre rätten. Stundom framhålles särskildt, att de i fråga om straffbarhet voro lika med andra (SkL i fråga om frigifven). Hvarest dock frids- eller mansboten bestämdes med särskildt afseende å gerningsmannens ställning och bötesrätt, kunde egenskapen af frigifven eller främling blifva af betydelse vid straffets bestämmande. Och med afseende å främlingar vidhölls länge den grundsats, att de egde föra bevisning och försvara sin sak enligt sitt eget lands rätt, hvarförutom här liksom vid trälar ej fridlöshetsstraffet visade sig lämpligt och offentligt rättsliga straff derför tidigare kommo i bruk.
För den moderna rätten är här naturligen intet att iakttaga, för så vidt man ej vill särskildt framhålla, att egenskap af undersåte erfordras för begåendet af vissa brott. Dessa kunna således ej föröfvas af en främling. Ifrågavarande regel är dock ej särskildt egendomlig för den moderna rätten. Ytterst hör den samman med den mera allmänna företeelse, att till vissa brott fordras, att gerningsmannen står i ett särskildt förhållande till föremålet för brottet. Förut betraktades en utlänning, som tog stadig boplats härstädes, utan vidare såsom undersåte, och ansågs i denna sin egenskap kunna göra sig skyldig till egentliga statsförbrytelser (KB 15⁄3 1683). Men numera lärer väl härtill fordras föregående förvärfvande af medborgerskap.
Försök till brott och
förberedelser dertill.
Lassen: Om betingelsen for
forsøgets straffbarhed.Försök till brott hafva likasåväl i den äldre
germanska rätten som i den nu gällande gifvit
anledning till straff. Endast undantagsvis ställdes dock
detta straff i omedelbart förhållande till straffet för
den fullbordade gerningen, (så dock särskildt i
Gragas och salisk rätt, fastän försökshandlingarne äro
konkret betecknade; i salisk rätt half mansbot, om hel
för fullbordad gerning och i Gragas 3 års
landsförvisning, der fridlöshet för fullbordad gerning).
Det vanliga och väl äfven ursprungliga var att
försök till brott framställdes såsom särskilda
förbrytelser, vid hvilka hänsyn till det fullbordade brottet
blott togs så till vida, som större straff inträdde, allt
eftersom den egentligen afsedda förbrytelsen var af
