talan för hvart sår och i hvarje af de sålunda uppstående rättegångarne vända sitt yrkande mot olika deltagare i våldshandlingen (isländska sagorna). Och ehuru det väl tänktes, att talan här också borde anställas mot rätt man, räknades dock tydligen ej så noga härmed, så snart den tilltalade verkligen varit med om gerningen. Samma tanke möter oss i de uti de svenska rättsböckerna förekommande bestämmelser, enligt hvilka vid dråp med samnad hand målseganden undantagsvis berättigades att få lagföra ett flertal af gerningsmännen. Men här egde han att uttaga en såsom hufvudman, hvilken befordrades till det vanliga straffet för gerningen, och ytterligare andra såsom haldbani (en enligt VGL, ÖGL, UL, SmL), raþsbani (en enligt VGL, SmL) och atuistæ mæn (fem enligt VGL). För alla dessa medhjelpare voro särskilda mindre straff fastställda. Äfven här röjer sig den allmänna grundsatsen i bestraffningens inskränkande till ett visst antal af dem, som medverkat till brottet (stundom saknas dock denna begränsning; så enligt ÖGL vid våldsamt befriande af fånge och upprifvande af annans qvarn). Förutsättning synes i öfrigt hafva varit, att dråparne uppträdt i flock med en öfverväldigande magt (SmL MB 24 förutsätter minst 10). Och liksom i andra fall har detta säkerligen verkat till straffets skärpande, hvilket här visar sig i dess utsträckande till ett flertal af gerningsmännen. Stadgandena äro i öfrigt af intresse derigenom, att de röja bekantskap med åtskilnaden mellan fysisk (haldbani) och psykisk (raþsbani, väl både anstiftare och rådgifvare) medverkan samt större och mindre medverkan (det senare atuistæ mæn i motsats till haldbani och raþsbani).
I öfrigt förekommo visserligen i den äldre germanska rätten spridda stadganden om ansvar för såväl anstiftan till brott (lega eller befallning till brott, anstiftan till mordbrand eller mord å make), som handräckning före (utlånande af vapen) eller efter brottet (hysande af fridlös, gömmande af tjuf eller tjufgods, befriande af häktad förbrytare). För den senare händelsen var ansvaret särskildt strängt. Men äfven eljest gällde här som oftast, att straffet var detsamma som för
