afpassadt efter straffet för sjelfva brottet. Men å andra sidan har man ej vidhållit den principiella likställigheten i straffbarhet för alla dem, som samverkat till ett brotts begående. Den moderna rätten iakttager i sådant afseende vissa åtskilnader, som fått sitt uttryck i särskilda abstrakta regler och gå ut på ett nedsättande af straffet för mindre delaktighet. Ifrågavarande regler hafva åter närmast sitt ursprung i den efter medeltidens slut uppståndna italienska (Clarus † 1575, Farinacius † 1618) och dertill sig anslutande tyska (Carpzow † 1666, Puffendorff † 1672) doktrinen i denna rättsfråga. Derifrån komma äfven den med hänsyn härtil nogare genomförda åtskilnaden mellan samverkan vid brott och delaktighet deri samt den senares uppdelande i anstiftan, medverkan af fysisk och psykisk, föregående och samtidig, väsentlig och mindre väsentlig natur, efterföljande gynnande af brottet och af brottslingen äfvensom utbildandet af begreppet komplott och upptagandet af underlåtenhet att angifva af annan tillämnadt brott såsom mindre delaktighet. Vid samverkan af flera, hvilka hvar för sig voro att betrakta såsom hufvudmän, svarade de hvar för sin gerning i hela dess vidd och omfång och således, der ej annat kunde visas, för brottet, såsom det förelåg i sin fullbordan. Hvarest åter en särskild hufvudman kunde utletas, var den af andra till brottet lemnade medverkan blott under vissa förbehåll af lika straffbar natur som hufvudmannens gerning (anstiftan, komplott, råd och dåd af mera verksam beskaffenhet samt medverkan vid svårare brott, hvaremot till mindre delaktighet för allt fall fördes delaktighet efter brottet och underlåtenhet att hindra det). Dessa allmänna abstrakta normer blefvo åtminstone delvis antagna för vår rätt redan före 1734 års lag (Hofordn. 1687, KB 1698 lika med hufvudgerningen, om lemnat råd eller hjelp, så att gerningen skett, eljest mindre arbiträrt straff), samt närmare utförda först i samma lag (MB 61, vid sidan hvaraf dock särskilda bestämmelser, gående ut på att ovilkorligen fastställa lika ansvar som för hufvudmannen, nemligen vid trolldom och vidskepelse, förräderi, barnamord, tillredning af gift, edsöresbrott, brytande
Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/69
Utseende