Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs
64

samverkan af flera till brotts begående hos somliga kan finnas en ganska ringa vilja och beslutsamhet att begå brottet. Äfven om den, som skulle utföra den hufvudsakliga handlingen, ej gjorde det, kunde i sådant fall delaktighet bestraffas. Hinder vore ej heller att bestraffa kulpös delaktighet. Här skulle gälla de vanliga reglerna rörande försök, förberedelse och vållande. Och hvad beträffar de med afseende å delaktige antagna principerna rörande inflytandet af sådana egenskaper hos hufvudmannen, som hade straffrättslig betydelse, kunde åt desse gifvas allmängiltighet. Komplottbegreppet försvunne, och efterföljande delaktighet blefve en förbrytelse af särskild beskaffenhet.


Omständigheter vid ett brott af beskaffenhet att utesluta straffbarhet.I likhet med hvad förhållandet är i modern rätt, lände vassa omständigheter, hvartunder gerningar, som i vanliga fall räknades såsom brott, förekommo, äfven fordom till uteslutande af brottslighet och straff. Dessa omständigheter voro dock icke enahanda med dem, som för närvarande bestå i sådant hänseende. Under tidens lopp hafva de nemligen till stor del bytt skaplynne eller ersatts med andra.

Sjelfhjelp och blodshämnd.För den äldre rätten togs i nämnda hänseende främsta rummet af sjelfhjelp i olika former. Då för tiden var nemligen exekutionen enligt regel lagd i bränderna på rättseganden sjelf. Och till beredande af full verksamhet åt hans uppträdande för detta ändamål var åt honom gifven en rättighet att undanrödja det motstånd, han kunde möta, oftast äfven för det fall, att härtill erfordrades det yttersta våld. Intet annat än en yttring af denna sjelfhjelp var den rätt att taga hämnd å sin vederdeloman, som vans med en fridlöshetsdom eller redan dessförinnan med sjelfva brottet.

Äfven efter det fridlösheten förbytts i landsförvisning, förekommo en tid bortåt särskilda lägre straffsatser för den, som hämnades å dråpare eller eljest dödade den, som förverkat sitt lif (1734 lag MB 25, 2). Och ehuru såväl civil som kriminell exekution redan långt före 1734 års lag hos oss principielt öfverflyttats på myndigheterna, qvarstodo dock en mängd fall, hvari den enskilde här tilläts att sjelf taga sig rätt eller tänktes kunna lemna