myndigheterna sitt bistånd i deras kall. Och vid motstånd af den brottslige räknades den skada, som härvid tillfogades honom, för ogild, åtminstone om det ej kom till lifvets förlust och stundom äfven i denna händelse (1734 lag JB 16,8 i fråga om rymmande landbo; MB 25,1 beträffande dråpare, som skulle häktas). Med tiden hafva bestämmelser af denna art likväl efterhand bortfallit. Dock förefinnas fortfarande åtskilliga fall af laga sjelfhjelp, nemligen sjelfpantning, återtagande af sitt gods och häktningsrätt i vissa fall (Prom. L. till Str. L. 16,6 och 19,10). Merändels finnas inga särskilda föreskrifter, huru vidt man vid motstånd här må få gå. Men i ett par fall har, i likhet med hvad som skett beträffande vissa former af myndighets embetsförrättningar, sjelfhjelp (häktande och återtagande af gods å bar gerning) sammanställts med de tillåtna formerna af nödvärn och falla sålunda under de derför gifna reglerna. Och derifrån få väl vid sådant förhållande i tillämpliga delar hemtas normerna för bedömande af våld till utförande af laga sjelfpantning äfvensom af myndighets exekutiva förrättningar i allmänhet.
Psykiskt tvång och arter deraf.Hvarest en person är utsatt för verkligt fysiskt tvång, kan enligt modern rätt hvad, som i följd häraf sker, icke läggas henne till last. Dermed öfverensstämma äfven antika straffsystem (romersk och mosaisk rätt), och det finnes ej skäl att antaga, det förhållandet skulle hafva varit motsatt i den äldre germanska rätten. Annorledes än det åter med s. k. psykiskt tvång. Häraf har den moderna rätten gjort en särdeles omfattande strafffrihetsgrund (nödvärn, nöd, hot, moralisk påverkan eller befallning af öfverordnad), stundom under uppställande af allmänna ytterst vidtgående och uttänjbara begrepp (oemotståndligt magt i fransk, österrikisk och italiensk rätt). I den äldre germanska rätten möta oss åter allenast enstaka bestämmelser af denna art.
Nödvärn.
Hagströmer. Om rätten till
nödvärn [Forhandlingerne paa det
fjerde nordiske juristmøde].Hvad beträffar den numera allmännast erkända
strafffrihetsgrunden af ifrågavarande beskaffenhet
eller nödvärn, synes densamma ej varit bragt
till något klarare medvetande i den äldre germanska
rätten. Ännu i LL:ne och Allm. St. L:n finnes
straff, om än ett lindrigare, utsatt för den, som i
